Jag 2006, en bit under 40 kg.En gång alkoholist - alltid alkoholist, brukar man säga. Även om man slutar dricka så är man alltså alkoholist ändå, en nykter alkoholist. Samma begrepp brukar användas på anorektiker. En gång anorektiker - alltid anorektiker.
För min del började det pratas om anorexia redan när jag var 10 år, sedan hoppade det väl lite fram och tillbaka och när jag var 14 var diagnosen fastställd, anorektiker och bulimiker. En del tycker att det låter konstigt, "det är ju motsatta sjukdomar", brukar de säga. Men det är inte konstigare än så att jag svalt mig själv men samtidigt kunde få ett ryck och hetsäta allt jag såg i skafferiet för att sedan gå in på toan och stoppa fingrarna i halsen. Att stoppa fingrarna i halsen var för övrigt något jag gjorde efter varje måltid, även om jag bara hade ätit två matskedar soppa. De där matskedarna var ju enorma mängder, tyckte jag då. När jag vägde som minst visade vågen 34 kg.
Jag har inget minne av att jag någonsin blivit friskförklarad, men någonstans längs vägen ansåg jag mig själv inte längre lida av ätstörningar och min omgivning tyckte väl också att jag åt normalt. Folk slutade i alla fall prata om det. Därmed inte sagt att jag alltid åt som jag skulle. Under många och långa perioder har jag varit djupt deprimerad och när jag inte mår bra så kan jag inte äta. Hur mycket jag än försöker så går det inte, en macka bara växer i munnen, risi frutti känns som att tugga på grus. Riktig mat ska vi inte tala om, det får jag bara kväljningar av. När jag mår dåligt alltså, inte nu. Och det är länge sedan jag mådde så dåligt att jag inte kunde äta på en lång period. 3,5 år sedan, hösten och vintern 2005, för att vara exakt, den tid i mitt liv då jag mått som sämst. Bilden där uppe är från början av 2006. Jag hade nyligen träffat Rogga och börjat ta mig samman. Men efter en höst av ofrivillig självsvält visade inte vågen mer än 37 komma någonting. Kinderna är insjunkna och skelettet sticker ut på ett flertal ställen. På den här bilden är det väl tydligast vid handlederna.
Idag väger jag strax under 42 kg. Jag svälter inte mig själv, varken frivilligt eller ofrivilligt utan äter faktiskt riktigt bra. Bättre än någon gång tidigare i mitt liv, tror jag. Var allting tar vägen har jag inte en aning om, för jag tränar inte. Jag har väl helt enkelt bra gener. Det som är problematiskt är att jag inte kan gå upp i vikt när jag vill det. Det är ofta svårt att hitta passande kläder, inte minst byxor. Att jag dessutom är kort gör det inte enklare eftersom byxorna då oftast är både för långa och för stora vid lår och midja. Att ha svårt att gå ner i vikt är säkert jättejobbigt, men att ha svårt att gå upp i vikt kan vara lika jobbigt det, men det är ett problem det aldrig talas om.
Så hur är det då? Är man alltid en anorektiker om man en gång hamnat i skiten, men en "nykter" sådan? Svar: Ja! Vissa dagar kan jag se mig i spegeln och tycka att jag är för smal. Andra dagar är jag enbart nöjd med min kropp. Men så kommer det dagar som idag... Jag sitter här och tittar ner mot mina lår och ser inget annat än två stora fettpålar. Ställer jag mig framför spegeln så ser jag dubbelhakor och fettvalkar runt midjan. Förnuftet och andras ögon säger att det inte är så. Om inte annat så behöver jag bara ställa mig på vågen för att få veta att jag har fel. Känslorna och mina egna ögon... De säger mig inget annat än att jag är en fet jävla sugga. Jag har klarat av varenda "återfall" jag haft efter att jag blev frisk. Jag har ätit trots att jag mått dåligt av det. Jag ska klara det den här gången också. Men det är inte lätt när varje tugga, varje skugga och varenda spegelbild ger en ångest för hur man ser ut. Jag förbannar dagen då anorexian tog över en del av mitt liv och jag hoppas verkligen att detta "återfall" försvinner lika snabbt som det dök upp.
För min del började det pratas om anorexia redan när jag var 10 år, sedan hoppade det väl lite fram och tillbaka och när jag var 14 var diagnosen fastställd, anorektiker och bulimiker. En del tycker att det låter konstigt, "det är ju motsatta sjukdomar", brukar de säga. Men det är inte konstigare än så att jag svalt mig själv men samtidigt kunde få ett ryck och hetsäta allt jag såg i skafferiet för att sedan gå in på toan och stoppa fingrarna i halsen. Att stoppa fingrarna i halsen var för övrigt något jag gjorde efter varje måltid, även om jag bara hade ätit två matskedar soppa. De där matskedarna var ju enorma mängder, tyckte jag då. När jag vägde som minst visade vågen 34 kg.
Jag har inget minne av att jag någonsin blivit friskförklarad, men någonstans längs vägen ansåg jag mig själv inte längre lida av ätstörningar och min omgivning tyckte väl också att jag åt normalt. Folk slutade i alla fall prata om det. Därmed inte sagt att jag alltid åt som jag skulle. Under många och långa perioder har jag varit djupt deprimerad och när jag inte mår bra så kan jag inte äta. Hur mycket jag än försöker så går det inte, en macka bara växer i munnen, risi frutti känns som att tugga på grus. Riktig mat ska vi inte tala om, det får jag bara kväljningar av. När jag mår dåligt alltså, inte nu. Och det är länge sedan jag mådde så dåligt att jag inte kunde äta på en lång period. 3,5 år sedan, hösten och vintern 2005, för att vara exakt, den tid i mitt liv då jag mått som sämst. Bilden där uppe är från början av 2006. Jag hade nyligen träffat Rogga och börjat ta mig samman. Men efter en höst av ofrivillig självsvält visade inte vågen mer än 37 komma någonting. Kinderna är insjunkna och skelettet sticker ut på ett flertal ställen. På den här bilden är det väl tydligast vid handlederna.
Idag väger jag strax under 42 kg. Jag svälter inte mig själv, varken frivilligt eller ofrivilligt utan äter faktiskt riktigt bra. Bättre än någon gång tidigare i mitt liv, tror jag. Var allting tar vägen har jag inte en aning om, för jag tränar inte. Jag har väl helt enkelt bra gener. Det som är problematiskt är att jag inte kan gå upp i vikt när jag vill det. Det är ofta svårt att hitta passande kläder, inte minst byxor. Att jag dessutom är kort gör det inte enklare eftersom byxorna då oftast är både för långa och för stora vid lår och midja. Att ha svårt att gå ner i vikt är säkert jättejobbigt, men att ha svårt att gå upp i vikt kan vara lika jobbigt det, men det är ett problem det aldrig talas om.
Så hur är det då? Är man alltid en anorektiker om man en gång hamnat i skiten, men en "nykter" sådan? Svar: Ja! Vissa dagar kan jag se mig i spegeln och tycka att jag är för smal. Andra dagar är jag enbart nöjd med min kropp. Men så kommer det dagar som idag... Jag sitter här och tittar ner mot mina lår och ser inget annat än två stora fettpålar. Ställer jag mig framför spegeln så ser jag dubbelhakor och fettvalkar runt midjan. Förnuftet och andras ögon säger att det inte är så. Om inte annat så behöver jag bara ställa mig på vågen för att få veta att jag har fel. Känslorna och mina egna ögon... De säger mig inget annat än att jag är en fet jävla sugga. Jag har klarat av varenda "återfall" jag haft efter att jag blev frisk. Jag har ätit trots att jag mått dåligt av det. Jag ska klara det den här gången också. Men det är inte lätt när varje tugga, varje skugga och varenda spegelbild ger en ångest för hur man ser ut. Jag förbannar dagen då anorexian tog över en del av mitt liv och jag hoppas verkligen att detta "återfall" försvinner lika snabbt som det dök upp.
1 kommentar:
Fan, Cat! Du är ju jättefin som du är! Om du tycker att du är tjock, vad är jag då för überfetto?
Säg till om du vill snacka.
Kram
Skicka en kommentar