Bilder från gårdagen.

Fotbollsspelande.

Lunka.

Jag posar i nya kläder.

Jocke och Kalle.

Lukar (väl?), Petter och Barbie.

Jag och Sebbe.

Jag och min älskade Strawberry Colada.

Mer än så blir det inte, för nu ska jag till landet. Fler bilder kommer på facebook, när jag kommer hem. När det blir vet jag dock inte. Farväl!

Projekt 365 . 60.

Projekt 365 - 59.

Varför chockeras?

Att Michael Jackson är död har väl ingen missat vid det här laget. Förmodligen var jag den enda i hela världen som inte visste om det förrän kl 15 igår. Jag är helt enkelt alltför inne i min lilla mammaledighetsbubbla och vet inte riktigt vad som händer i världen. Det som chockar mig är att alla andra är så chockade över att han är död. Överallt står det att människor är i chock och i alla bloggar berättar folk om hur chockade de är. Min reaktion när jag på aftonbladet läste om vad som hänt var: "Jaha, det var nu det hände." För några månader sedan såg jag en bild på Jackson och två av hans barn, eller om det var alla tre, utan mask. Redan då tänkte jag att den människan måste väl ändå dö snart? Och ja, det gjorde han.

Jag kan inte heller påstå att jag sörjer, såsom resten av världen tycks göra. Han var en av de största, han var en ikon och hans musik kommer med all säkerhet att hänga med i ytterligare ett par generationer, men själv hade jag ingen relation till honom. Jag gillade Thriller, Smooth Criminal, You are not alone och Heal the world, men något fan var jag aldrig. Och nej, jag kommer inte att bli ett fan nu, bara för att han dött.

Norrlandsbilder.

Hur mycket klockan var här är jag inte säker
på och jag kan inte svara på om det var
mörkt dygnet runt, men det var i alla fall ljust in
på natten och ljust extremt tidigt på morgonen.

5 generationer. Från vänster uppifrån är det min mamma
med Julian i famnen, min gammelmormor med Amelie i
famnen, min mormor med Liam i famnen och längst fram
jag och min bror.

I åldersordning blir det Alma 94 år, Gun snart 70 år, Ingela
snart 46 år, jag 25 år, Danne 22 år, Julian snart 3 år, Liam 1
år och 2 månader och Amelie 11 månader.

Amelie i sin mormors mormors famn. Amelie
heter Alma Aurora Amelie och har fått namnet
Alma efter mormors mormor.

Julian på mormors mormors rullator.

Min gammelmormor, så söt och fin och
fortfarande klar i huvudet trots sina 94 år.

Min mormors syster, Ulla, och Amelie.

Kjell, Ullas man.

Jeanette till vänster är min mammas kusin och Julia i mitten
är Jeanettes dotter. Till höger står min mamma.

Jeanette med sina döttrar, Moa och Julia.
De är tvillingar, men det skulle man inte tro om
man bara såg dem ute på stan. Julian slank
med på bilden eftersom han absolut var
tvungen att visa upp sina skor.

Det finns många fler bilder, men jag kan inte lägga upp alla här. Är någon nyfiken på att se fler så finns de upplagda på facebook. Har ni inte facebook så är det bara att höra av er med mail så fixar jag så att ni kan se dem också.

Julian 2 år och 9 månader.

Den 22/7 blev Julian 2 år och 9 månader.

Amelie 11 månader.

Den 21/7 blev Amelie 11 månader.

Projekt 365 - 58.

En av mina orkidéer har fått fnatt, plötsligt har det vuxit ut en bladrosett på sidan av den redan existerande bladrosetten. Keikis har jag hört talas om, men de brukar väl växa på stjälken och det oftast när blomman håller på att dö? Från den här kommer inga rötter heller. Nåja, vi får väl se vad som händer med den.

Projekt 365 - 57.

Båtar i Luleås hamn. Jag vet inte riktigt hur den här bilden blev till... Jag minns mycket väl att jag tog den, men hur det kommer sig att båtarna har färg och resten är svartvitt vet jag inte alls. Det är inget jag har fixat till i efterhand.

Projekt 365 - 56.

Kornelia, min brors flickvän. Jag tycker att hon blev vacker här, trots att hon måste ha varit trött och var helt omedveten om att jag tog bilden.

Projekt 365 - 55.

Måndagens bild. Tagen genom ett flygplansfönster. Typiskt att det skulle vara repigt bara, men så är det. Och det är ingen fotoblixt som blänker i rutan, det var solen som lyste starkt nästan rakt fram.

Norrlandsdagarna.

Jag är fortfarande för trött för att lägga upp bilder, tyvärr, men imorgon... Förhoppningsvis. Men jag kan ju ändå berätta lite om resan.

Natten mellan söndag och måndag tog vi bilarna upp till Arlanda, jag och barnen, mamma, brorsan, Kornelia, Liam, mormor och Leffe, min morbror. Trots att jag knappt hade sovit något lyckades jag inte somna i bilen och jag var skittrött. Väl framme checkades väskor och vagnar in och vi tog oss till säkerhetskontrollen. Det var helt hysteriskt, vi fick lämna kvar flera saker så som hårspray, solkräm mm. Amelies dricka i nappflaskan var jag tvungen att smaka på. Vid det laget började jag bli riktigt nervös inför att vi skulle flyga och när vi nådde planet var jag livrädd. Flygvärdinnorna såg det och försökte lugna mig. De släppte in mig i cockpiten där jag fick prata med piloten, som inte hade varit med om en enda olycka under sina 40 år inom yrket, och kaptenen. Den kaptenen alltså! Inte alls i min smak, men han var urtypen för kvinnors fantasier om piloter. Solbrän, blont hår i typisk "snygging-frisyr", kritvita tänder och knallblå ögon under långa ögonfransar.
"Ska du till Luleå?" frågade han.
"Ja", svarade jag med darr på rösten.
"Vad trevligt. Det ska vi också." Han menade självklart att vi skulle ta oss fram, men i takt med att min rädsla vuxit verkade min hjärna ha försvunnit så jag svarade med ett förvånat:
"Jahaa." De lyckades i alla fall göra mig lite lugnare, men trots det grät jag hysteriskt när planet lyfte.

Framme i Luleå tog vi flygbussen till Ulla, min mormors syster, där vi fick frukost. Mormor och Leffe stannade kvar eftersom de skulle sova där, men vi andra gick sedan till vandrarhemmet och sov middag. När vi vaknat var det dags att åka till min gammelmormor. Det kändes faktiskt smått nervöst. Jag var rädd att hon skulle ha förändrats massor, det är trots allt 9 år sedan jag träffade henne senast och hon är numera 94 år. Men jag hade inte behövt vara orolig. Hon hade magrat något och hade först lite svårt att hålla isär oss, men i övrigt var hon sig lik. Inga fler rynkor, inga mörka fläckar på huden och lika fin som hon alltid varit! Sedan var det bussen tillbaka till Ulla för att äta middag och dricka ett glas vin. Väl tillbaka på vandrarhemmet slocknade mamma och minstingarna direkt, medan jag, Danne, Kornelia och Julian satt uppe och åt chips och spelade yatzy.

Dagen därpå var det lunch hos Ulla. En underbar pasta, kokad i creme fraiche och majonäs (om jag inte minns helt fel). Det måste tillagas här hemma! Efter en lång väntan på bussen kom vi äntligen fram till min gammelmormor igen och den här gången hade hon inga problem med att hålla isär oss. Det enda var att hon några gånger började prata finska med mig, men det har hon råkat göra många gånger förr, så det hade inte med åldern att göra. Hon är född långt upp i Norrland och finska var hennes första språk och det hon alltid pratat hemma, så det är inget konstigt med det. Jag blev kvar lite längre den här dagen och fick prata mer med henne. Hon sa att hon hoppades att vi skulle komma upp nästa sommar igen om hon fortfarande levde, och stanna lite längre den gången. Jag höll med och jag hoppas verkligen att hon lever då. Jag skulle vilja åka ända upp till Jerijärvi (är inte helt säker på hur det stavas) och se hennes hus en gång till också. Hon blev förtjust i barnen också. Amelie beundrade hon för fullt och sa att hon såg ut som en liten ängel, hon blev jätteglad när Liam flera gånger gick fram och tog tag i hennes hand och hon sa till Julian att hon tycker så mycket om honom. När vi lämnade äldreboendet för att åka till Ulla kom hon ut och vinkade efter oss. Min lilla gammelmormor! Jag tyckte så synd om henne som måste bo där. Det var så att jag önskade att jag hade kunnat ta hem henne till mig och ta hand om henne själv. Hon hörde inte hemma där. Hon ska ju vara i sitt hus, i en liten by med en ladugård på gården och myggor som surrar. Och när hon vände och gick in igen gjorde det lite ont i magen på mig... Tänk om det var det sista jag såg av henne!

Tillbaka hos Ulla och Kjell fanns nu mer släkt. Jeanette, min mammas kusin, var där med sina 9-åriga döttrar, Moa och Julia. Min mammas kusin har jag förstås träffat många gånger förr, men Moa och Julia var det första gången jag såg. Sist jag var uppe i Norrland var Jeanette höggravid och tjejerna föddes bara några dagar efter att vi hade åkt hem.

Kornelia och jag satt sen uppe inpå natten och pratade och åt chips. De andra sov och vi tänkte inte på vad klockan var. 3 timmars sömn hann jag i alla fall få, innan det var dags att gå upp för att ta sig till planet. Den här gången kändes det inte alls lika farligt att flyga, även om jag blundade när vi lyfte, hoppade till för varje luftgrop och konstigt ljud, samt fick ur mig ett "IIIIIIIIIIHHHHHH" när vi började landningen och ett "AAAAHHHH!" när vi nådde mark.

Trots mycket stress, väntande på bussar och extremt intensiva dagar så var det helt underbart att komma upp och träffa släkten igen. Konstigt nog kändes det inte alls som om det var 9 år sedan vi sågs och vi pratade på som om det var förra veckan. Nu håller jag tummarna för att min gammelmormor lever också nästa sommar och att vi kan ta oss upp oavsett om hon gör det eller inte. Och att Rogga kan följa med. Och att vi i så fall stannar lite längre. Två dagar kändes alldeles för kort, men min bror skulle jobba, så vad gör man?

Och förresten... Om någon orkat läsa såhär långt... Jag har fått tillbaka min mobil efter att ha haft den inlämnad på lagning, men alla nummer har försvunnit. 3-4 stycken har jag kvar, ett fåtal kan jag i huvudet och något enstaka vet jag finns på eniro. Men ni kan väl höra av er till mig så att jag kan få era nummer igen?

Jag överlevde.

Jo, planet störtade inte. Varken på vägen upp eller på vägen hem. Jag lever och mår bra om man bortser från ett lock för vänster öra som uppstod medan vi gick ner vid Arlanda och som vägrar att försvinna. Och så min extrema trötthet såklart... Lyckades sova 30-45 minuter natten mellan söndag och måndag. Igår natt blev det lite mer sömn, men inte tillräckligt. Sov inte särskilt bra i sängen heller. Igår kväll satt jag och Kornelia uppe och pratade och upptäckte plötsligt att klockan var 23:30. Efter att ha gjort oss i ordning för natten kom vi väl i säng vid 00 och efter det dröjde det väl ytterligare ungefär en timme innan jag kunde somna. Och så upp vid 03:45 för att den där satans flygbussen gick redan 05:10.

Hur som, jag har haft det jättebra om man bortser från att Luleås bussar bara verkar gå en gång i timmen. Jag är för trött för att skriva mer om det nu, men imorgon kommer det upp lite bilder. Tyvärr blev det inte så mycket fotat som jag hade önskat.

Extremt flygrädd.

För 8,5 år sedan flög jag senast. Jag hade ännu inte fyllt 17 och det var första gången jag reste någonstans utan en familjen närvarande. Den gången gick resan till Bryssel. Först ett litet plan från Norrköping till Köpenhamn och därifrån vidare till slutmålet. Nu är det dags igen. 06:45 lyfter vi imorgon från Arlanda. 1 timme senare är vi framme i Luleå. Det blir jag och mina barn, brorsan med flickvän och deras barn, mamma, mormor och min morbror. Anledningen till detta är min gammelmormor. Ja, hon lever fortfarande, 94 år gammal och pigg, men hon har själv sagt att hon inte kommer att leva så länge till så det blir väl ett sista farväl. Jag vill inte gå miste om att träffa henne en gång till, men problemet är att jag är så extremt flygrädd. Bilden här ovanför är inte så bra (jag fotade ett fotografi), men så såg jag ut senast jag flög. Det som syns på fotografit men inte på bilden här är rödgråtna ögon fyllda med tårar, men det ger ändå en bild av hur rädd jag verkligen är. Jag har just nu ont i magen av nervositet och jag har redan hyperventilerat ett par gånger. Inte blir det bättre av att det under de senaste veckorna har hänt flera skrämmande saker med olika flygplan. Hur som helst, om planet störtar och jag dör så kommer Rogga att ringa till er som han har numret till. Ni andra får väl veta det ändå. Och om det är någon jag inte känner som läser här så lär ni väl märka att jag dött när jag inte skriver här. Och om jag dör så vill jag att ni ska veta att jag slutade mitt liv (om man bortser från att jag var väldigt rädd just när vi störtade) väldigt tillfreds med mitt liv, lycklig över att ha kommit in på floristutbildningen, fylld av kärlek till min familj och mina vänner och med en stark tro på att jag skulle fått leva ett perfekt liv.

Nu ska jag snart försöka sova. Tror inte att det kommer att gå, men kl 02:30 beger vi oss mot Arlanda och innan dess måste jag ha duschat och packat det sista som fortfarande hänger på tork. Skriver på onsdag igen, om inte planet störtar. Håll tummarna för att det inte gör det.

Projekt 365 - 54.

Ny smak från Ben & Jerry's. Införskaffades i torsdags, har inte smakats än... Men snart så. Jag måste tröstäta lite, jag är så extremt nervös inför morgondagens flygtur. Sen måste jag erkänna hur korkad jag är också. Det var först idag jag fattade namnet.

Projekt 365 - 53.

Hoyan har börjat blomma. Porslinsblomma kallas den också, och jo, blommorna ser faktiskt ut som om de vore gjorda av porslin. Om det nu är det det beror på.

Jag vill inte!

Fuck! Fuck fuck fuck! Inatt ska jag sova, imorgon ska jag packa, sen ska jag sova, sen ska jag gå upp mitt i natten och sen ska jag flyga flygplan. Jag vill inte flyga flygplan!

En midsommarnatssdröm.

Jag plockade inga blommor och lade under kudden. Räknas midsommarnattsdrömmar ändå? I så fall kommer jag att gifta mig med en 7 år yngre kille som jag hittills inte träffat annat än i nattens dröm. Eller kanske Sebbe, en blonderad Barbie, Alex, Vicke eller Jocke som jag träffade på en krog när jag flirtat färdigt med han som skulle fylla 18.

Projekt 365 - 52.

Havet - lika fyllt av mystik som en midsommarnattsdröm.

Midsommarmagi.

Midsommarafton. En dag som inte alls blev som det var tänkt. Med planerna inställda bestämde vi oss i sista sekund för att åka ut till Roggas föräldrars land över dagen. Lite Dooleys, lite vitt vin, fika, god mat och sen hem igen på kvällen. En bra dag trots allt, med en ännu bättre kväll.

Kväll. Afton. Midsommarafton. Inget särskilt har hänt, men midsommarens magi har trängt ända in i min lägenhet i stan med hemliga drömmar, känslor och fantasier. Jag är rofylld, men samtidigt elektrisk och fylld med visshet om en fantastisk framtid med ännu mer kärlek och perfektion. Jag vaggar barnet inom mig. Allt blir bra, oroa dig inte. Allt kommer att bli så perfekt!

Jag är väl medveten om den sneda horisonten. Jag är också
för lat för att fixa till det och gissar på att ni är väl medvetna
om att det är svårt att ta bra bilder i en guppande båt.

I en guppande båt flyger håret åt alla håll,
man bländas av solguld på havsytan och
fräknarna förökar sig snabbare än kaniner.

Julian hade visselpipan i munnen hela båt-
färden. Jag antar att det gäller att vara
förberedd.

Amelie med ihoptryckta kinder.

På väg hem var det broöppning.

Förbi gled Juno.

Någon gång skulle jag vilja åka med en Juno-båt. Jag älskar
hur hon tycks glida över gräset.

Projekt 365 - 51.

Projekt 365 - 50.

Förresten...

JAG KOM IN!

Julians mamma.

Det känns som om jag numera blir hälsad på som "Julians mamma" än som Cattis. När Julian hämtas på dagis så är det "Hej Julians mamma", i kör från 20 ungar. Kommer jag hem till Ektorp efter en promenad så är det i alla fall ett barn som säger: "Hej Julians mamma. Var är Julian?" Går jag bort till Lidl och köper Creme Fraiche så möter jag en annan mamma som hälsar och ett barn som glatt berättar att hon kan cykla själv. Idag var jag och Rogga och handlade ensamma (min mormor var här och tog hand om barnen). Vi stod och väntade på hissen som skulle ta oss ner i parkeringshuset och när den öppnades så stod där självklart en mamma med två barn som går på Julles dagis. Mamman är ung och vi brukar hälsa, vilket vi också gjorde nu. "Hej Julians mamma! Hej Julians pappa!" ropade hennes typ 5-åriga son. Jag minns inte senast jag mötte någon som sa: "Hej Cattis!" Jag kan inte längre gå utanför porten utan att bli nickad till eller hejad på. Tidigare vågade jag inte röra mig i området av rädsla för att bli utanför i det här "områdes-livet" eller för att hamna mitt i det. Och plötsligt, utan att jag märkte att det hände, så är jag mitt i det. Det känns så förbannat vuxet och jag känner mig ju inte vuxen... En annan dag kanske jag skriver om det.

Florist.

En affär som denna skulle jag absolut kunna tänka mig att ha.

Jag är så fruktansvärt glad idag! När posten kom fanns där idag ett brev till mig. Jag såg genast att det innehöll svaret på om jag kommit in på floristutbildningen eller inte och hjärtat började banka snabbare och hårdare. Jag hade tänkt mig att jag skulle slita upp kuvertet när det väl kom, men det vågade jag inte. Jag har ju hoppats och drömt om det här så länge, i säkert två år, och de senaste veckorna har jag trott att jag inte skulle komma in. Det finns bara 25 platser per år på utbildningen, den är populär och det är svårt att komma in. Varför skulle då just jag vara en av dessa 25 personer? Till sist öppnade jag i alla fall kuvertet. Att dra upp brevet vågade jag inte, istället kikade jag försiktigt ner och det första ord jag fick syn på var "Grattis".

JAG KOM IN!

Jag kände hur mungiporna drogs upp till öronen samtidigt som brevet drogs upp ur kuvertet. Rogga stod bredvid och såg på mig vad som stod i brevet och ropade grattis. Jag ropade något, vad minns jag inte, och Julian drog med av min glädjeyra och ropade grattis och kramade mig flera gånger och sprang däremellan omkring och var glad för sig själv. Amelie förstod inte alls vad allt detta handlade om och satt bara och tittade på oss som om vi var helt dumma i huvudet.

Jag är fortfarande glad. Jag är lycklig. Jag är exhalterad. Jag är euforisk. JAG KOM IN!

Projekt 365 - 49.

Mest för att jag gillar skärpedjup, samt att det är första gången jag lyckats ta en vettig bild på en fågel.

Att vara förälder.

Att vara förälder kan stundtals vara frustrerande. När Julian är allmänt trotsig och inget duger får jag lust att låna ut honom under en obestämd tid. När Amelie för hundrade gången på en dag kryper fram till bokhyllan, ställer sig upp och sliter ut mina böcker så funderar jag på att skaffa ett koppel eller en inhägnad. Det skulle jag såklart aldrig göra, men satan i gatan vilket tålamod man måste ha ibland. Men för det mesta är det helt underbart att vara förälder. Man får skratta varje dag, känner man sig nere så får man en stor blöt puss mitt på munnen, man får uppleva en kärlek som inte liknar något man varit med om tidigare och man har en ursäkt till att vara barnslig och åka rutchkana och hoppa på luftfyllda grejer i Folkparken.

Och i mitt tycke så kan det inte finnas någon som inte får det minsta lilla sug efter en liten av att se såna här bilder:

Visst blir det smuligt, men vad gör det när
man är ute?

Med barn inblandade i fotografering kan
man räkna med det mesta.

Idyll.

Fota.

Det är helt otroligt hur trött man kan bli av att vara ute en hel dag. Men att äta mackor med stekt ägg på en filt i gräset och titta på alla konstnärer som var ute och färgade sina papper med akvarell var så otroligt mysigt. Jag tog en del foton när vi var ute, men jag har inte lagt in dem på datorn än. På något sätt känns det nervöst, nu när jag fått för mig att jag ska bli bättre på att fota. Är lite sugen på att höja ISOn en del och ta riktigt korniga bilder. Andras korniga bilder blir ju så sjukt snygga! Borde ta och läsa igenom den där bruksanvisningscdn som följde med kameran också, den kan nog lära mig en hel del om vad alla inställningar jag inte kan betyder. Ska nog ta och lägga in bilderna på datorn nu trots allt, sen är det dags för Ugly Betty.

Projekt 365 - 48.

Det är såhär jag tänker mig att någon gammal författare satt, ensam på en bar med tankar på sin senaste roman, en drink i den ena handen och en cigarett i den andra. Fantisera kan man ju alltid.

Drömma kan man ju alltid.

Det känns som om det var länge sedan jag verkligen umgicks med Sebbe, men idag tog vi oss ut och fikade. Julian var med och knatade på bra på sina små ben.

Efter fikan följde jag med Sebbe och Alex och tittade på en lägenhet de ska flytta in i tillsammans med en kompis till Alex och så småningom ytterligare en person. Det känns "konstigt". Att bo i kollektiv var ju alltid min dröm. En dröm som nu inte längre går att nå eftersom Rogga skulle vägra att bo så. Dessutom är jag osäker på hur många som skulle trivas med att bo med barn som inte är deras egna.

En annan sak som känns "konstigt" är att Sebbe och Alex ska bo ihop. De är ju mina kompisar, inte kompisar med varandra. Det är inte så att jag har något emot det, absolut inte, men tänk om jag bara vill umgås med den ena och så är den andra hemma också. Jag kommer ju känna mig tvingad att umgås med båda om jag går hem till dem, såvida inte den andra har någon annan på besök. Nåja, det blir nog bra. Jag går omkring och drömmer om att få inreda deras hem. Det jag vägrar att ta in i mina drömmar är att ingen av dem är särskilt rik. Alex och hans kompis pluggar och har studielån, Sebbe delar ut tidningar. Att jag inte har pengar nog för att inreda mitt eget hem så som jag vill ha det har jag insett för länge sen, men att de skulle ha det likadant... Nej, det har jag inte gått med på än. Men men, den insikten kommer jag väl också att tvingas till så småningom, men tills dess kan jag fortsätta drömma om hur fint de skulle kunna ha det.

Projekt 365 - 47.

Det är första gången någonsin jag fotar ett flygplan och om en vecka och 7 timmar sitter jag själv i ett sådant. Bilden blev helt ok, det känns inte lika ok att jag ska flyga.

Ute blåser det...

Ute blåser det och himlen är grå. Inne sitter jag med myror i kroppen. Jag vill göra något, men fantasin gör inte sitt och jag kommer inte på vad. Hade jag inte haft barn så hade jag sagt till Rogga att nu tar vi bilen och åker ut till en massa konstiga platser och fotar. Men nu har vi barn och jag tror inte att de är alltför roade av att sitta i bilen och se mig springa omkring och fota. Hade det varit fint väder så hade jag tagit ut barnen och lekt i Folkparken eller något sådant, men som jag sa, ute blåser det och himlen är grå.

Projekt 365 - 46.

Nu har jag börjat testa olika inställningar i kameran på allvar och jäklar vad snyggt det kan bli ibland! Och vad komiskt att man knappt kunde se vad det är på bilden i original, men här där den är förminskad syns det direkt.

Johnny Cash.

Bara så att ni vet så står min son just nu med en kudde i famnen, låtsas att den är en gitarr och säger att han är: "Käss. Donny Käss."

Projekt 365 - 45.

Den vackra lyktan i mitt vardagsrum. Stor, mysig, färggrann, vacker. Jag är förvånad över att jag inte tänkt på att fota den tidigare, den gör sig ju väldigt bra på bild och bilderna går att variera mycket med tanke på alla vinklar det går att fota den ur. Ni kan räkna med att det lär komma fler bilder på den i framtiden.

Projekt 365 - 44.

Denna orkidé har nyss börjat blomma igen. Det är tredje gången den blommar om i min ägo, alltså fjärde gången den blommar sedan jag köpte den. Jag är stolt. Ser inte just denna sak i mitten ut som en alienängel?

Guernseys litteratur-och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer

1946 har andra världskriget nyligen tagit slut, London håller på att återhämta sig och författaren Juliet funderar över vad hennes nästa bok ska handla om. Av en slump kommer hon i kontakt med Dawsey som bor på ön Guernsey och de börjar brevväxla. Hon får veta att han är med i ett litteratursällskap, Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, och ju mer han berättar om det, desto mer intresserad blir hon. Det dröjer inte länge innan hon brevväxlar med varje medlem i sällskapet och fram träder en historia man inte kan låta bli att älska.

Detta är en roman innehållandes brev mellan från Juliet till hennes nya vänner i Guernsey och hennes gamla vänner i England och deras brev till henne. Jag får erkänna att jag hade svårt för boken under de första sidorna. Hur ska jag någonsin få koll på vem som är vem och hur ska jag orka läsa ut boken? tänkte jag. Men det dröjde inte lång tid alls innan jag kom in i den. Istället för att lära känna människorna genom en allvetande berättare får man lära känna dem genom dem själva. Ett gäng olika människor med helt olika, men lika underbara, personligheter och alla med olika delar av en historia att berätta. Ger man bara boken en chans, även om det känns kämpigt i början, så är man strax så pass inne i den att man varken vill lägga den ifrån sig eller att den ska ta slut.

Brida av Paulo Coelho.

Brida är den unga irländska flickan som vill lära sig om magi. Hon har krafter som kan utvecklas, men för det behöver hon hjälp. Mästaren finns där och kan lära henne månens väg, Wicca finns där och kan lära henne solens. Frågan är vem av dem hon ska välja och vågar hon ta reda på vem som är hennes andra hälft? Mannen hon har vid sin sida, någon hon känner men inte har ett kärleksförhållande till eller någon hon ännu inte träffat?

Jag är smått besviken på denna bok. Coelhos språk är inte så magiskt som det brukar vara, trots att handligen kretsar kring just magi. Hans ord brukar i vanliga fall förtrolla mig, men tyvärr får jag nog säga att Brida är sämst av de böcker jag har läst av honom. Det som gör den intressant är att den innehåller mycket av det jag själv tror på, men så mycket mer än det gav den mig inte.