...

(Ibland har man faktiskt rätt att bara låta orden flöda, trots brist på innehåll.)

För den här kvällen.

Nämen alltså, fan vad uttråkad jag är! Halsen känns konstig också. Inte en chans i världen att jag tänker bli sjuk nu. Jag ska till skolan! Inte nog med att det är skitkul att vara där, man missar dessutom en jävla massa om man inte går dit. Och så huvudet... Tungt. Nej, det här går inte. Jag ska snart sova och innan jag gör det ska jag ta en panodil i förebyggande syfte och hoppas på att det fungerar. Det gjorde det förra veckan i alla fall.

Nu är jag nästan ursäktad om jag går och lägger mig. Klockan börjar i alla fall närma sig 22. Jag ska bara hälla i mig min cola först och under tiden sitter jag här och ordbajsar om ingenting alls. Jag har faktiskt ingenting vettigt alls att skriva om. Det har inte hänt något roligt, det har inte hänt något tråkigt, det har inte hänt något alls. Eller jo, det har hänt saker, men det är i andras liv och om de vill dra fram dessa saker i offentligheten så få de göra det i sina egna bloggar. Om de nu har någon.

Nej, usch. Jag vet ärligt talat inte varför jag fortsätter att skriva just nu. Som jag skrev, och som ni ser, så har jag inget vettigt att komma med. Jag har ett par böcker jag skulle kunna recensera, men jag orka inte. Jag har några bilder jag skulle kunna lägga upp, men jag har ingen lust.

Klockan är nu 22:54. Jag går och lägger mig. Godnatt!

Tråkigt.

R jobbar. Den här veckan ses vi bara en stund på morgonen, sen åker jag till skolan. När jag kommer hem är han på jobbet. När han kommer hem ligger jag och sover. Barnen sover nu. Jag vet inte vad jag ska göra. Kanske går jag och lägger mig snart av ren tristess. Ok att jag inte orkar vara uppe sent om kvällarna längre, men jag är inte sömnig än. Det här är fan illa. Gå och lägga sig för att man har tråkigt. Nåja, jag kanske kan läsa i sängen. Jag beställde nya böcker idag. De första på evigheter. Äntligen!

Jag...måste...ha...

Hur fan är det möjligt att man efter en vecka i skolan har gått från "En kopp då och då är ju gott" till "Kaaaffffeeee... Jag måste ha mitt förmiddagskaaaffffeeee!!!"?

Jag har äntligen hittat rätt.

Det är ju så fantastiskt kul att gå i skolan, så ni anar inte! Det går inte att beskriva. Nu känner jag att jag verkligen har hittat rätt, det är det här som det är meningen att jag ska göra, det är det här jag kan. Eller kan och kan, det är ju inte mycket jag kan, men jag lär mig och jag tror att jag kan bli riktigt bra på det. Det bara pirrar i kroppen hela tiden, när jag inte är i skolan längtar jag dit och jag bara önskar att jag hade blommor hemma som jag kunde pyssla med. Idag kände jag att jag börjar få koll på det jag gör och att det börjar bli bra. Det är en sådan häftig känsla att verkligen vara tillfreds med det man gör!

Nu är det bara det här hemma som behöver lösas, men jag tror att det är på väg åt rätt håll.

Vi fortsatte med presentbuketter idag och nu börjar
jag få till den rätta runda formen. Nejlikan (den lime-
färgade blomman) längst till höger hade behövt
komma lite längre ner bara.

Vi fick göra dekorationer för första gången
idag. Behöver jag ens säga att det är
bland det roligaste jag någonsin gjort?
Klicka gärna upp bilden för att se bättre
hur den ser ut.

Detalj på dekorationen med bl.a gladiolus,
nejlika och johannesört.

Kladdmaja.

Amelie blev riktigt fin när vi åt middag idag. Hu, hon ser ju läskig ut!

Solitärer och spiraler.

Jag älskar skolan! Idag ägnade vi morgonen åt att skissa i blyerts och kol. Skissa... Teckna... Jag har väl nämnt någon gång att jag saknar det, men det är först nu när jag fick göra det som jag kände hur pass mycket. Framför allt med kol. Förmiddagen ägnades åt att göra solitärer, idag med nejlikor. Jag blev himla nöjd med min, men självklart fick vi inte ta hem dem. Nej, de skulle stå ute i korridoren på utställningsbord. Men det kommer att hända då och då att vi får ta hem saker. Eftermiddagen handlade om ännu mer blommor. Vi fick lära oss att binda i spiral, så som man gör i stort sett alla buketter. Det ser ju så enkelt ut i affärerna, men jag kan garantera att så är det inte. Hålla fast i alla blommor, få rätt höjd, jämnt avstånd och jag vet inte allt... Utan att någon blomma glider iväg i fel riktning. Dessutom får man kramp i handen. Nåja, en dag blir jag väl bra på det med, utan smärta.

Solitär med nejlika.

Bukett i spiralbindning med bl.a rosor.

Jag ber om ursäkt för allt prat om blommor och skola, men det är ju så nytt, allting. Det går ju inte att låta bli!

Solitär.

Detta är det första jag gjorde i skolan. En solitär med gladiolus, hostablad och björngräs. För att vara det första jag gjorde så är jag nöjd, men så var den ju rätt enkel också.

Idag har vi snittat stjälkar hela förmiddagen och börjat lära oss kalligrafi hela eftermiddagen. Imorgon blir det mer buketter. Äntligen! Tyvärr använder vi samma blommor hela veckorna. Efter att en bukett är klar och har visats upp för läraren så river man upp den och gör en ny med samma blommor. Jag hade hoppats på att man skulle få ta hem dem, men man kan ju alltid hoppas på att man får ta hem de blommor som inte ska användas mer. Och det man gjort på fredagen, för veckan efter är ju blommorna oanvändbara. Jag tror hur som helst att detta kommer att bli riktigt kul.

(Klicka på bilden om ni vill se den större.)

Det där med projekt...

Jag har precis kommit fram till att jag får lägga ner projekt 365. Det känns ju lite småtrist nu när jag har kommit nästan en tredjedel, men nu när jag går i skolan mellan 8 och 16 nästan varje dag så finns det inte så mycket fritid längre. Den tid som finns vill jag ju umgås med barnen, plus ta hand om alla måsten, inte fundera på vad jag ska fota, vilket ljus som blir bäst osv. Bilder kommer ju ändå upp här. Inte minst på de arbeten jag kommer att göra i skolan. Ska alldeles strax lägga upp en bild på det jag gjorde igår.

Julian, 2 år & 11 månader.

Den 22/8 blev Julian 2 år och 11 månader. En månad kvar till 3-årsdagen. Han är en stor pojke nu, det säger han själv.

Amelie, 13 månader.

Kaxiga damen hade den 21/8 uppnått en ålder av 13 månader. Dagen innan togs det första steget. Min lilla snutta börjar bli stor.

Nutid, skola, Odell.

Jag har en hel del bilder att visa upp, men jag har inte riktigt orkat ta tag i det. Jag lyckas inte glömma, förlåta och gå vidare så jag har ständigt en tagg i hjärtat. Om jag bara kunde få en förklaring så vore det enklare, men det finns inga, bara ett stort förlåt och "jag vet inte vad som tog åt mig, men jag ångrar mig så jävla mycket".

Skolan gick bra igår i alla fall. Fick göra en liten bukett som jag ska försöka visa upp senare. Om en timme är jag på väg dit igen och ska pyssla med blommor hela förmiddagen. Eftermiddagen minns jag inte vad den handlade om.

Sist men inte minst så vill jag säga att jag håller tummarna för Anna Odell. Åt helvete med alla förståsigpåare som inte mått dåligt en dag av sitt liv. Vi som är eller har varit psykiskt sjuka, vi som vet hur det är att hamna där och bli så brutalt och våldsamt behandlad utan en människa som är villig att prata med en, vi håller på dig. Det var ta mig fan på tiden att någon visade upp insidan av Sveriges psykvård för utsidan!

Dagen efter.

Imorgon börjar skolan. Jag borde vara nervös, men jag känner ingenting inför det. Är tom, trött, ledsen och likgiltig. Hur kan man känna sig så tom och på samma gång ha en stor svart klump som fyller hela insidan?

Bröllop igår. Ett vackert och lyckligt bröllopspar som jag önskar all lycka. Nya ringar på fingrarna, en mindre för mig. Sällan har jag känt mig så förödmjukad som när jag en hel kväll blev ignorerad av den som borde uppmärksammat mig mest.
"Var har du honom?"
"Jag vet inte. Jag har inte sett skymten av honom på flera timmar."
Sällan har jag känt mig så nedtryckt som när jag fick höra att jag var totalt jävla dum i huvudet för att jag var arg och ledsen över det. Sällan har jag blivit så chockad som när den som aldrig sagt ett ont ord till mig stod och skrek mig rakt i ansiktet. Umgänge med vänner han inte pratat med på länge är ingen ursäkt. Att han hellre varit hemma går inte att skylla på mig, även om de säkert tror det. Jag har snarare tjatat om att han ska gå ut och träffa dem. Det borde ha funnits en plats för mig med.

Idag... Dagen efter. Bara så otroligt ledsen och förvirrad. Åren har ryckts bort under fötterna på mig och jag vet inte hur jag ska lyckas hålla balansen. Telefonen har fått ringa för jag vet inte hur jag ska kunna prata utan att rivas upp totalt. Allt det jag trodde på finns inte längre. Det som var min trygghet har försvunnit. Jag går sönder.

Ska jag hålla mig undan? Ska jag prata? Jag vet inte vad som händer nu.

Irland?

Projekt 365 - 115.

Jag älskar regnet.

Projekt 365 - 114.

Torn på ett av alla vackra hus i Norrköping. Har jag sagt att jag älskar att bo i den här staden? En vacker dag ska jag bo i ett av alla de där vackra husen.

Projekt 365 - 113.

Ännu fler smycken. Att man ska gå på bröllop ger en en alldeles utomordentlig anledning att shoppa. Ja, det kanske jag inte har sagt? Vi ska på bröllop imorgon.

Köttätarmonstret.

Jag älskar de flesta av mina drömmar. De är urflippade, galna, roliga och underbara. Men ganska ofta dyker mardrömmarna upp. Med jämna mellanrum drömmer jag mardrömmar om min mamma. För drömde jag väldigt ofta att jag tappade tänderna. Ibland föll de bara ut, ibland krossades de av att jag bet ihop helt lätt och alltid blandades de med blod. Och varenda gång spottade jag ut dem i händerna. Jag stod där med alla mina tänder i en blodig hög i händerna, ibland hela och ibland som grus och mådde så dåligt att jag inte visste var jag skulle ta vägen. En gång sa jag till och med i drömmen att: "Det här är ju det jag alltid brukar drömma om. Jag vet inte hur många gånger jag drömt att jag tappat tänderna och nu händer det på riktigt." Nog för att mina drömmar brukar kännas verkliga, men den gången blev det övermäktigt.

Drömmarna om tappade tänder har försvunnit. Jag minns inte när jag senast råkade ut för en sådan dröm. Den senaste tiden handlar mardrömmarna allt oftare om att jag äter kött. Varenda gång är vi hemma hos någon annan, allt som oftast en släkting. Släktingen vill bjuda på mat och serverar alltid kött. Dessa släktingar är alltid sådana som i verkligheten vet att jag inte äter kött, så varför det blir så i drömmarna vet jag inte. Jag vill inte äta, men vågar inte tacka nej. Så jag äter köttet, tuggorna växer i munnen och jag mår illa. Drömmarna slutar alltid med att jag spyr och har extremt dåligt samvete.

I verkligheten skulle jag ju absolut tacka nej om någon erbjöd mig kött, vem det än var. Det känns som om det inte borde vara alltför svårt att tolka de här köttätardrömmarna, men jag kan inte. Det är som om svaren ligger precis under ytan, att jag bara är en hårsmån från att nå dem, men jag räcker aldrig fram. Vad är det som får mig att drömma drömmar där jag gör något jag absolut inte vill göra och som fyller mig med skuldkänslor och illamående?

Som Scarlett.

Snart ska jag gå och klippa mig. Som Scarlett på bilden här ovanför hade jag tänkt mig. Problemet är att jag inte kommer att kunna förklara hur frisyren ser ut. Förhoppningsvis vet frisören vad jag menar när jag säger "som Scarlett Johansson i Mangoreklamen." Men vi får väl se. De kanske har något kändistidning eller internet eller något där jag kan få visa det annars. Eller? Shit, nu blev det jobbigt. Jag är ju blyg. Imorgon ska jag färga håret också. Lalalalala vad fin jag kommer bli. Hoppas jag.

Csn ibland alltså.

Nu är jag lättad! Jag har väntat i evigheter utan att få något beslut angående studiemedel från csn. Har funderat över om något har blivit fel, om jag trots allt inte kom in på floristutbildningen och jag vet inte allt. När jag loggat in på csn.se har det bara stått att de fått in mina studieresultat och att beslut ska tas, men det skrev de för 1,5 månad sedan! Nyss fick jag äntligen tag på en handläggare och kunde fråga vad det var som var fel. Hon kollade upp det och sa att det var tur att jag ringde och att det är de som gjort ett misstag som inte har lämnat något beslut än. Hon fyllde i beslutet medan jag väntade i telefon och imorgon har jag det svart på vitt. Puh! Nu får jag mina pengar.

Årets ikeakatalog.

Årets ikeakatalog kom igår. Jag bara bläddrar och bläddrar och vill ha och vill ha. Sovrumsbilden här ovanför (som jag snodde härifrån) blev jag helt förälskad i och det enbart pga hyllorna med blommor och lite småplock på vänster vägg. Så vill jag också ha det. Problemet är ju bara att alla blommor dör i sovrummet. Men om man sätter lampor på hyllorna så kanske.... Nu måste jag bara övertala Rogga till det här också. Som om han har något att säga till om. Hah!

Projekt 365 - 112.

Dagens inköp, som alla syns på bild:

6 armringar
1 armband
2 släta ringar
1 ring med rosa och lila stenar
1 parfym
1 vit blus med svarta prickar
1 gammalrosa, kortärmad cardigan.

Köpte även en ring med gröna stenar, men skiten gick sönder när jag kom hem. Blir att byta på torsdag.

Skit också!

Nu är skiten tillbaka. Jag har ju haft ont i ryggen efter massagen, men inte så farligt. Förut lyfte jag Amelie och när jag satte ner henne på golvet slog det till... Jag kunde inte resa mig upprätt. Igen! Ännu en gång stapplar jag omkring som en pensionär med blicken i marken och gnyr av att lyfta minsta lilla. Fan fan fan. Imorgon ska jag ringa kiropraktorn. Det här funkar ju inte riktigt. Om en vecka börjar jag skolan. Jag har barn att ta hand om. Jag ska på bröllop på lördag och då ska jag ha högklackat. Jag ska gå på stan, jag ska fika med Sebbe, jag ska handla och jag ska till frisören tidigare i veckan. Nu måste det bli bra!

Projekt 365 - 111.

Det är väldigt tomt i fönstret i sovrummet. Jag vill ha blommor där, men de dör bara. På alla andra platser i lägenheten där vi har blommor växer de som ogräs och frodas, men inte i sovrummet. Jag skulle gissa på att det blir för lite ljus där, med tanke på att den inglasade balkongen är precis utanför. Vad kan man ha där istället?

Jag har ingen som helst fotoinspiration just nu. Ingen alls! Jag måste ta mig ut mer!

Projekt 365 - 110.

Koko Koala.

Projekt 365 - 109.

Båda barnen sitter numera bak i bilen och jag kan sitta fram och sträcka ut benen. Inte för att jag gör det ändå, jag trampar oftast av mig skorna och drar upp fötterna på sätet, precis som när jag satt bak.

I så fall drar jag.

Om Rogga och jag skulle göra slut så tar jag mina barn, min mus och min koala och drar till Irland. Där ska jag öppna en mysig liten blomsterbutik och ha en mysig gumma till granne som ska sitta barnvakt till mina barn ibland. Vid dessa tillfällen ska jag ge mig ut på pubar, träffa en sexig irländare med en sexigt hes sångröst och så ska vi leva lyckliga i alla våra dagar. Det är väl då Rogga får träffa den där frun, antar jag, för jag vill ju såklart att han också ska ha det bra.

Projekt 365 - 108.

Musen Måns.

Eller som jag sa häromdagen: "Om inte Annas son får heta Måns så får min mus göra det." Mm, jag lyckades igen.

Jag tror att drömmarna är verkliga.

Jag drömde inatt... Om någon jag en gång kände väldigt väl men som försvann. I drömmen var han så gammal som han var när jag kände honom som bäst, jag var så gammal som jag är nu. Jag höll hans hand och den var mindre än min. Den detaljen kändes konstig. Jag tror inte att min hand har vuxit nämnvärt sedan jag kände honom och på den tiden var hans händer större än mina. Jag har drömt om honom en gång tidigare, då satt vi bara och höll om varandra. Inatt höll jag alltså hans hand. Jag ställde en fråga och han svarade. Vad frågan var och hur svaret lydde låter jag vara osagt, men betydelsen var att han inte skulle ändra något om han kunde.

Drömmen har malt i mitt huvud hela dagen. Just nu mår jag inte så bra. Jag önskar att jag kunde ringa och berätta om drömmen för någon. Någon som hade något vettigt att säga. Jag vet bara inte riktigt vem. Ibland finns det stunder då jag önskar att jag hade en dagbok där jag kunde skriva allt jag inte vågar skriva här. Jag har en svart anteckningsbok utan ett skrivet ord i. Den var tänkt att användas till något annat, men den kanske får bli en dagbok istället. Imorgon kan jag köpa en ny bok som kan användas till det den svarta var tänkt för.

Usch. Nu kommer tårarna. Saknad tar aldrig slut va? Drömmarna om honom lämnar en bitter eftersmak men aldrig har jag älskat en dröm så mycket som dessa två. Och det ska visst vara bra att känna, hur hemskt det än kan vara.

Projekt 365 - 107.

Säg goddag till vårt nya husdjur Mårten. Vad det är har jag inte en aning om. Var han är nu vet jag inte heller. Han dyker upp på diverse platser här hemma om kvällarna.

Projekt 365 - 106.

På onsdagen var jag och barnen i Linköping och hälsade på världens sötaste Vincent. Ja, och Anna också såklart. Och Johan och Musse. Amelie och Vincent var dock väldigt gnälliga. Amelie håller på att få tänder, så där har vi förklaringen till hennes beteende. Vincents beteende har jag inte en aning om vad det kan ha berott på.

Projekt 365 - 105.

Min minsta busunge har läst sig att klättra upp på bordet i barnens rum.

Projekt 365 - 104.

Världens sötaste Liam. Ok att han hamnade helt ur fokus, det är jag medveten om, men det är inte lätt att fota någon som gungar och det är ändå en härlig bild.

Blomhundar.

Drygt 1,5 vecka kvar tills jag börjar floristutbildningen. Det börjar kännas mer och mer nervöst. Hur ska jag klara det? Tänk om allt går åt helvete. Kommer jag ens att kunna få jobb som florist efteråt? Tänk om jag är sämst av alla.

Men samtidigt... Tänk vad kul det kommer bli! Tänk att få vara kreativ varje dag. Tänk vad mycket jag kommer att lära mig!

Jag hittade bilderna här ovanför någonstans på internet. Hundarna är så otroligt söta och för er som inte lyckats se det än så kan jag tala om att de är gjorda av blommor. Såna ska jag med kunna göra sen!

Jag är arg.

Fuck you, jag är arg idag! Jag är arg för att jag fortfarande har ont i ryggen och alltså måste gå till en kiropraktor. Jag är arg för att Rogga jobbar eftermiddag på sitt satans förbannade jävla skitjobb som kan dra åt helvete! Jag är arg för att jag är uttråkad. Jag är arg för allt. Fan!

Skönt och mindre skönt.

Jag har fått massage idag. Riktig massage hos en riktig massör. Underbart och stundtals lite plågsamt, men vilken lättnad det är nu efteråt. Nej, jag kan inte påstå att jag inte har ont, men är jag inte bra tills på fredag så fick jag rådet att beställa tid hos en kiropraktor. Isch (ja, med i), det låter inte skönt. Men det kanske det är. Någon som gått till en kiropraktor någon gång?

Här nedan följer några bilder jag fastnade på från festen i lördags. Jag har inte hunnit uppdatera bloggen något särskilt sedan dess. Det är fullt upp med Amelie som skolas in på dagis just nu och sedan ta hand om barnen själv eftersom R åker till jobbet vid 13 och kommer hem 23. Ibland kan jag inte annat än att hata hans jävla jobb. Och värre blir det när jag börjar skolan. De dagar han jobbar eftermiddag då så kommer vi inte att ses annat än en kort stund på morgonen. Fuck Arla!

Projekt 365 - 103.

Min mamma fyllde år i måndags, men vi firade henne idag. Av oss fick hon en blompinnde i järn med denna i toppen, samt en regnmätare i järn och glas med en järnros i toppen.

Projekt 365 - 102.

Norrköping by night. Jag älskar att bo här. Jag älskar hur staden ser ut. Jag älskar hur den luktar och hur den känns. Jag ska aldrig aldrig aldrig flytta härifrån.

(Klicka gärna upp bilden så att den blir lite större.)

Projekt 365 - 101.

Min fina badtjej.

Lalalala...

Tro inte att jag var hög igår, det är jag aldrig. Och jag var inte full heller. Det ska jag däremot bli ikväll, för då är det fest. Barnen är hos morsan, alkoholen är kall efter ett dygn i kylen. Men först ska jag och Rogga gå på date. Vi ska gå och sätta oss på någon uteservering, äta något gott och ta en öl till. Eller vin. Eller cider. Vi får väl se vad det blir. Kan ni tänka er att jag och Rogga varit tillsammans i 3,5 år och inte varit ute och ätit och druckit öl tillsammans en enda gång. Så går det, när man blir på smällen så fort man träffat en ny.

cuyjh

y7hnnnnnnn


hynu

tgrrr

k ,

dcccccccccc

ddddddddddddd

i

ffffffffffffffffffffffffffffä0

llllllllllllllllllllllllll4

hbgvvf

rrrrrrrrrrrrrrrrr

uijhyyyyyymn


jho0efvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv

jnmyhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh

frtgggggggggggggggg

8770dosd


sebastan gusracsson

qt5r4i8nhe3 o7unhdegtr4enh

caTRI8NE LOUDREN

Fan också, nu blev jag bebissugen!

Jag såg nyss en bild på en liten liten bebis och blev extremt sugen på att få en liten till. Inte en enda gång efter att Amelie föddes har jag längtat efter att få en till unge. Jo, jag har ju tänkt att jag vill ha en till, men först om några år, när mina redan existerande barn har blivit lite större, när jag har pluggat klart och när jag har ett jobb. Efter att Julian föddes tog det bara 3-4 månader innan jag blev sugen på en till. När han var 10 månader började jag tjata på Rogga om det. När herr Jullbull var 13 månader och jag hade slutat tjata sa Rogga att vi kan väl skaffa en till då. Men efter Amelie... Ingenting. Jag har träffat andra små nyfödingar, jag har hört om folk som varit/är gravida eller planerat att bli det, men nada. Tills nu. Fan också. Men det är nog bara för att mina små illbattingar sover. Då är de söta. Imorgon vaknar de och är vilda igen och då kommer jag inte att vara sugen på en till längre. Och även om jag är det så blir det inget med det. De jag redan har ska bli större först. Jag ska plugga färdigt. Och så ska jag ha jobb. Som sagt.

Projekt 365 - 100.

Tre små geishor. 100 dagar avklarade. 265 more to go.

Projekt 365 - 99.

Det dricks väldigt mycket hemma hos oss just nu. Vatten. Och det här ovan, "saft". Det är egentligen lättdryck men eftersom Julian är saftgalen så låtsas vi att det är saft. Det blir i alla fall lite nyttigare än om han skulle häva i sig riktig saft.

Vicky Cristina Barcelona.

Dagens filmtips:

En helt underbar film. Jag har tidigare inte haft så mycket till övers för Penelope Cruz, men efter den här filmen är jag fullständigt förälskad i henne. Ni måste se den!

(Filmen är 1000 gånger bättre än vad trailen visar på.)

Projekt 365 - 98.

Ok, detta är inte alls en särskilt vacker bild. Inte det minsta, för att vara rakt på sak. Men den kom med eftersom jag tror att jag är en av väldigt få människor som haft ett Hello Kitty-plåster i ljumsken. Hur kommer det sig då? kanske ni undrar. Jo, jag hade en sak i ljumsken. Vad vet jag inte, men det var som en liten hudflik som stor ut. Jag har klämt på den med naglarna många gånger och kommit fram till att jag inte hade någon känsel i den. Idag kom jag fram till att jag skulle klippa bort den. Sagt och gjort, in i badrummet, fram med nagelsaxen och börja klippa. Rogga tyckte, som oftast när jag får någon idé, att jag var störd och bara skakade på huvudet åt mig. Lite läskigt var det, men det gjorde faktiskt inte det minsta ont och bort kom den, den där hudfliken. Men satan vad det började blöda! Det jag hade att välja på var att stå med toapapper tryckt mot ljumsken, vilket jag också gjorde ett tag men tröttnade på, eller att sätta dit ett Batman-plåster eller ett Hello Kitty-plåster. Julian är galen i dessa figurer, därför har vi såna plåster. Däremot har vi inga vanliga plåster. Tittade på Batman först, men de var inte snygga, så det blev Hello Kitty. Och där sitter det kvar än.

Godnatt!

Projekt 365 - 97.

En av mina blommande orkidéer. Jag vågar mer med kameran. Jag vågar mer med redigeringen. Även om detta inte är världens vackraste bild så är jag så nöjd med mig själv, bara för att jag lär mig mer och mer. Det känns underbart! Jag önskar bara att det hade gått att köpa till objektiv till min kamera. Men men, man kan inte få allt här i världen. För att bara kosta 2000:- så är den extremt bra med många olika inställningar och saker man kan dra nytta av. En vacker dag kanske jag lärt mig allt. Vi får väl se...

Fixa fixa, festa festa.

Jag måste ta mig fan ta och fixa en header. Problemet är att jag inte är så bra på sånt, men det får bli som det blir. Men det blir inte idag. Skulle vilja fixa till sidorna här på bloggen också, men jag vet inte hur man gör sådant, så det får vara. Blaha.

I övrigt ska jag på fest på lördag. Hos Sebbe. Och Alex. Och Rick. De jävlarna. Jag har fortfarande inte riktigt kommit överens med tanken på att Alex och Sebbe bor ihop. Det funkar inte riktigt. Hur som helst så hoppas jag på att många jag känner kommer dit. Det är ju så sällan jag festar. När det väl händer vill jag ju träffa folk. Som jag känner.

Man ska inte gråta över spilld mjölk... Eller?

Stackars jävel, säger jag bara...

Fattar ingenting av vissa människor.

Jag vet inte... Det kanske bara är jag, men vad är grejen med att skicka vänförfrågan till folk man inte känner på facebook? Ok om man pratat på internet tidigare, suttit och mailat på facebook eller vad fan som helst, men varför skicka en sådan förfrågan till någon man inte ens skrivit hej till? Just detta hände mig på facebook idag. Loggade in, såg att jag hade fått en vännerförfrågan och tänkte "Tjoho, vad kul, vem kan det vara?" bara för att upptäcka att jag inte hade en aning om vem denna människa var. Tänkte att jag kan ju i alla fall skriva och fråga vem det är, ifall det skulle vara någon jag inte känner igen. (Jag var på Elgiganten idag, blev hälsad på utanför utan att känna igen människan, men han presenterade sig och jag upptäckte att det var ju en jag umgicks med för sådär en 10-11 år sedan, så det kan ju hända.) Fick svar nyss... "hmm ?? måste gjort något fel då ! sorry". Jag citerar ordagrant. What?! Jag fattar ingenting. Så tala om för mig, vad är grejen, när man inte ens skrivit ett hej till varann?

Projekt 365 - 96.

Stek paprika och lök i olivolja. Krydda med chili. Servera till vilken risrätt som helst. Underbart gott tillbehör!

Projekt 365 - 95.

En gång i tiden hade jag bara ett barn. Han var ofta på mina böcker, men eftersom det bara var honom jag behövde hålla koll på så var det inte så svårt att hålla honom borta därifrån och mina böcker fick fortsätta stå sorterade i bokstavsordning efter författarens efternamn.

Nu för tiden har jag två barn. Det andra barnet är ofta på mina böcker, men eftersom jag har två barn att ha kolla på så är det rätt svårt att hålla honom borta därifrån och det är numera bara de fyra översta hyllorna som fortfarande har böcker sorterade i bokstavsordning efter författarens efternamn.

Augusti.

Det är augusti. Jag insåg precis att det bara är lite mer än 3 veckor kvar tills jag börjar skolan. Nervöst, nervöst, nervöst! Tänk om jag av någon anledning inte klarar det. Och lillrumpa ska börja på dagis. Usch... Jag vill inte. Jag tycker att hon är för liten. Men vad ska jag göra? Visst skulle jag kunna vara föräldraledig lite längre, men föräldradagarna räcker inte ett år till. Och även om de hade gjort det så är det ju inte säkert att jag hade kommit in på floristutbildningen nästa år också. Som jag skrivit tidigare så har de ju bara 25 platser. Nåja, det kommer nog att bli bra. Jag önskar bara att jag visste hur schemat ser ut för hösten...