Me. Me. Me.

Igår testade jag något nytt: Allt hår på ena
sidan. Snyggt? Fult? Jag trivdes med det i
alla fall.

Transformers och Spiderman.

Min son och jag.

Johnossi.

Jo, något händer. Snart! Den 15/10 spelar Johnossi på Flygeln här i stan. Då ska jag gå. Inte för att jag har någon biljett än, men jag ska köpa. No matter what!

Jag har missat dem tre gånger redan. Första gången var på Hultsfred 2005. Winnerbäck hade tre spelningar på Atlantis det året och samtidigt som han hade sin tredje spelning så spelade Johnossi någon annanstans. Jag hade sådan beslutsångest och alla sa att jag skulle se Johnossi eftersom jag redan hade sett Winnerbäck två kvällar i rad. Till sist beslutade jag mig ändå för att se Winnerbäck den tredje kvällen och det ångrar jag inte, han spelade trots allt mina absoluta favoritlåtar den kvällen, men jag missade ändå Johnossi.

Efter det har de haft två (eller är det tre?) spelningar i stan. Första gången minns jag inte varför jag inte gick och såg dem. Dåligt med pengar? Ingen att gå med? Det kan ha varit så. Andra gången hade jag inte en aning om att de skulle spela förrän samma dag de skulle stå på scen. Jag fick helt enkelt veta det för sent.

Men nu! Nu vet jag i tid. Jag har pengar att köpa biljett för. Jag jobbar inte den dagen. Jag ska se dem, vad som än krävs. Yeah!

Jag och barnen var på stan igår. Då hände i alla fall något.

Jag känner mig fast! Ingenting händer, ingenting inspirerar. Jag är så förbannat uttråkad. Nu igen. Igår drog jag med mig kidsen ner på stan i alla fall. Införskaffa nya linser, ny foundation och ny foundationborste var vad jag hade i åtanke. Sen ville barnen fika. Ok då, tänkte jag, de har skött sig så himla bra och det kan ju vara mysigt också. Och det var det, men jag satt mest och sneglade bort mot Friskis och tänkte att nu måste jag ta tag i tränandet. På allvar. Nästa tisdag kör jag, no matter what.

Bilder på barnen får ni ju såklart också. Tagna med mobilen eftersom kameran var hemma. Bild på mig får ni vara utan eftersom jag satt där med skitigt hår och utsmetat smink. Är man mamma så är man, då ska man väl se ut som en sådan också? Bilden längst ner är på ett bord. De hade riktigt snygga bord på Lindahls, helst plötsligt. Gamla filmstjärnor och grejer på. Nästan så att jag funderade på att sno med mig ett hem.

Mera Albin pt. 2: Albin i bokhyllan.

Igår följde jag ett exempel som jag fick i en kommentar: Jag tog ut Albin i vardagsrummet. Och han höll sig där. Efter att ha bekantat sig med rummet ordentligt hoppade han upp i bokhyllan och stannade där. Han nosade på böcker och filmer och allt annat som finns där, hoppade från hylla till hylla och stormtrivdes. Han trivdes så pass bra att han till sist slog sig till ro på en av hyllorna och myste för sig själv.

Ikväll var det dock inte lika roligt, tyckte jag. Mitt under Idol kom han utfarandes från köket, skuttade direkt upp i bokhyllan och började gnaga både på böcker och filmfodral. Jag är trött. Skittrött! Gick upp 05:30 i morse för att gå på intro hos en brukare där jag kommer att kallas in som sjukvikarie. Jag har helt enkelt inte tålamod nog för att hålla koll på en kanin som gnager sönder mina viktigaste saker. Resten av kvällen är Albin förpassad till köket.

Mera Albin pt.1: Albin och coca cola-kartongen.

Att leka med en coca cola-kartong är kul.
Man kan t.ex. gnaga lite på den.

Man kan sitta på den.

Man kan titta in i den.

Och så kan man reta gallfeber på sin matte genom att hela
tiden röra på sig när hon försöker fota utan blixt kvällstid.

Och när hon kravlar omkring där på golvet
med kameran i högsta hugg så kan man
strunta i coca cola-kartongen och hoppa upp
på hennes rygg istället.

En kanin med frihet.

Men Albin då? Hur går det för honom? kanske någon undrar. Och det går faktiskt bra. Nu när han blivit så pass tam som han är så får han vara ute ur buren så mycket han vill. Till att börja med fick han bara vara i köket, men numera får han vara även i hall och vardagsrum. Och så kommer det att fortsätta. Sovrummet är förbjudet eftersom han hoppar upp i sängen och kissar där. Barnens rum får han vara i ibland, beroende på hur pass välstädat de har det. Leksakerna tycks oftast ligga utspridda över hela golvet. Badrummet är den plats han helst av allt vill vara på, men där är det så lätt att råka stänga in honom så där får han inte heller vara, såvida vi inte glömt att stänga dörren in dit.

Första kvällen utanför köket var spännande.

Albin sprang fram till köksdörren flera gånger
utan att riktigt våga sig ut.

Hallen vågade han sig på att spana in i alla fall.

Men köket kändes ändå bäst, dessutom fanns det något
gott att knapra på där.

Och så är det fortfarande. Köket är tryggt och allt utanför är mer äventyr. Det är mest på kvällarna han kommer ut från köket och då springer han så fort han kan. Måste vara väldigt skönt att ha stora ytor att springa av sig på. Just idag sitter han dock instängd i buren. Vi har en 6-månaders hund, Dexter, här och även om jag inte tror att han skulle göra något med Albin så väljer jag att ta det säkra före det osäkra. Åtminstone så länge jag är den enda vuxna människan här hemma.

Drömmar.

En så hemsk och underbar natt! Så drömfylld och till en början panisk. Sådan ångest och smärta! Och sedan något helt annat. Blå ögon som jag fortfarande kan se framför mig. Något slags lagom som förvandlades till desperation och jag ville aldrig vakna. När barnen väckte mig på morgonen sa jag bara att jag ville sova en stund till och återvände till drömmarnas värld, till samma dröm och tog vid där jag hade blivit avbruten. Det är helt fantastiskt att kunna göra så. Fortsätta drömma på samma dröm.

En gång gjorde jag det tre nätter i rad. Jag tog vid där jag hade avslutat förgående natt och jag ville fortsätta så för alltid. Ha ett liv i vaket tillstånd och ett när jag sov. Men mer än tre nätter fick jag inte. Tänk om jag skulle lyckas med det nu!

Julian 4 år.

Julian fick massor med paket på sin
födelsedag, här är ett par av dem.

Han fick också en Spiderman-tårta. Tyvärr placerade
Rogga ljuset på sämsta tänkbara plats (typ), men det är
inte mycket att göra åt det.

Jag bakade de godaste cupcakes jag
någonsin ätit. Så var det kakos och jag vet
inte allt till. Ett väldigt lyckat kalas.

Han är kort och gott en stor pojke nu, vågar massor, tar för sig mer än tidigare. Snällare unge får man leta efter. Det enda problemet är pratet. Han har inga problem med att förstå, bara med att uttala en massa ord. När man inte förstår vad han säger, exempelvis dragkedja, så är han bra på att förklara vad han menar: "Men en sån man stänger jackan med!". Men nu har det gått så långt att han själv tycker att det är jättejobbigt och går och lägger sig och gråter när man inte vet vad han menar. Det gör ont i mig, för han är ju smart, han pratar massor och vet vad allt heter, det är bara uttalet som inte hänger med. Lyckligtvis tog vi upp det när vi var på BVC i fredags och de skulle skicka en remiss till en logoped med en gång. Bara att hoppas att vi får en tid snart.

Amelie 2 år & 2 månader.

Snuttan blir bara större och större och lär sig mer och mer. Hon springer omkring här hemma och sjunger Manboy, efter att ha hört några flickor på gården sjunga den. Eller "Mäboy, mäboy, you kä mäboy", som det låter i hennes öron.

Böcker beställda i september.

Var som sagt och hämtade ett paket med böcker förut. Den här omgången blev det:

Den glömda trädgården av Kate Morton
Ego Woman av Carolina Gynning och Ingrid Carlqvist
Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld
Min mormors historia av en hel hög med olika författare, exempelvis Birgitta Stenberg, Katarina Mazetti, Mian Lodalen och Emma Hamberg, för att nämna några och
Kaniner, lyckliga och friska av Monika Wegler.

Kaninboken var egentligen inget måste, jag tror att jag kan det mesta om hur jag ska ta hand om Albin på bästa sätt och att han trivs hos oss. Dessutom så kan man lätt läsa sig till det mesta på internet om det är något man undrar. Men den verkar bra och kan vara kul att ha. Nu är bara frågan vilken av alla böcker jag ska börja med...

Off.

Vad off jag har varit här. Men det finns anledningar. Kalas i onsdags, då Julian blev 4 år. Stor besvikelse över att min "käre" far inte ens kunde ringa och säga grattis till sitt barnbarn, vilket satt sig fast med mycket funderingar över varför jag låter honom komma åt mig när jag bara borde ignorera allt som har med honom att göra. Mycket jobb med nedspytt och nedpissat fyllo. Gah! Ligger verkligen inte på topp nu! Jag går omkring med en ilska jag inte får något utlopp för.

Men det kommer. Jag ska uppdatera bloggen. Med bilder och sånt. Men det blir lite senare. Tänkte ta och göra mig i ordning strax så att jag kan hämta ut böckerna jag har beställt. Äntligen något vettigt att läsa igen!

Tävlar om armband.

Jag är med och tävlar om ett armband från Akleja, som inte bara säljer blommor. Tycker att de är skitsnygga och skulle vilja ha ett brunt. Gå in och titta i bloggen, den är kul att kika runt i. Men tävla inte, då minskar mina chanser att vinna ;)

Ni har fått mig att skämmas. Skäms på er för det!

Två dagar före valet skrev jag att jag skulle skämmas över att vara svensk ifall SD kom in i riksdagen. Och där är vi nu. SD är numera ett riksdagsparti. Ett främlingsfientligt parti som anser att islam är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget. Ett parti med en usel kvinnosyn. Det är vad 5,7% av oss svenskar röstade fram. Skäms på er! Utländska medier skrattar åt oss.

”Landet som länge stoltserat med att vara det mest toleranta landet i Europa har precis röstat in det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna i riksdagen. Ett parti som beskriver islam som Sveriges största hot sedan andra världskriget" skriver the Telegraph enligt en artikel i aftonbladet.

Toleransen är just det jag varit så stolt för! Att jag kommer från ett land där alla är välkomna, där alla är lika värda, där man blir omhändertagen om man blir sjuk eller arbetslös. Jag känner inte längre att jag kan vara stolt över någon av dessa saker. Skäms på er som tagit detta ifrån mig!

Valet är över. Det var demokratiskt. Svenska folket sa sitt. Detta var vad de ville. Ska man bara sitta ner och vänta i fyra år nu? Det är inte vad jag vill.

"Our lives begin to end the day we become silent about things that matter" - Martin Luther King Jr.

Jag tillhör Albin.

Jag har spenderat en stor del av kvällen på köksgolvet tillsammans med Albin. Han pussar sönder mig, hoppar upp i knät, springer runt och gör glädjeskutt och sätter sig bredvid mig för att bli klappad. När jag klappar honom gör han små trivselljud. Han gnider dessutom hakan mot mig. Det är kaniners sätt att märka revir. Jag antar att jag helt enkelt är hans nu.

Han är så underbar, min lilla älskling! Se bara så fint han poserar framför kameran.

Förstummad.

Jag är fortfarande helt förstummad. Men en bild säger ju mer än tusen ord, så här kommer en, ritad av Lina Neidestam (vars blogg för övrigt är skitbra).

Jag säger ju att barn är roliga.

Vi tog ut Albin i selen en stund igår. Amelie bestämde sig
dock för att ramla i en lerpöl så det blev att gå in ganska
snabbt igen.

Hahaha. Jo, man får visst skratta åt barn.

Kan jag på något sätt hjälpa till?

SD kom in i riksdagen. Det är en sorglig dag för svenska folket. Jag blir ledsen när jag ser hur många som röstar på ett parti som har den människosyn som SD har. Jag får fysiskt ont i magen och känner mig fruktansvärt uppgiven.

Det jag är nöjd med är att övriga riksdagspartier öppet tagit avstånd från dem. Nu undrar jag: Vad kan jag göra?

Jag vet att det blivit mycket skrivande om SD den sista tiden, men det var viktigt. Är viktigt.

Jag har rätt.

Jag ägnar kvällen åt valvakan. När 97 distrikt var räknade så hade Sverigedemokraterna ca 7% av rösterna. Det tyder på att jag har rätt i mina tankar om att det är folk från små orter som röstar på dem eftersom det är de små distrikten som först är färdigräknade.

Och jag står fast vid att de som röstar på SD är korkade idioter. Inte bara de från små orter, utan alla som lagt sin värdefulla röst på dem.

Så nära att jag kan ta på det och ändå så långt bort.

Jag hatar när det händer! När man hittar drömboendet och det inte finns en chans i världen att man skulle vinna budgivningen eller att man skulle ha råd med hyran. Och nu har det hänt igen! När jag var liten, i mellanstadie/högstadieålder gick jag alltid förbi det här huset när jag skulle ner på stan. Varje gång sa jag att där vill jag bo. Det skulle ju vara perfekt! En fin innergård, en egen liten uteplats, nära till strömmen, nära till stan, spårvagnen går precis utanför huset, det ligger tillräckligt nära till det dagis där barnen går så att de inte skulle behöva byta och det behöver inte renoveras det minsta. Snääälla, kan ingen ringa imorgon och säga att jag får något av alla de där jobben jag har sökt? Då skulle jag ha råd.

Förstår ni? I mer än halva mitt liv har jag sagt att jag vill bo där! Fan vilken ångest jag fick nu.

Röstat.

Nu har jag gjort mitt. Lappar i kuvert är inlämnade och nedstoppade i urnor. Nu får vi bara hoppas på att det blir en rödgrön regering också.

Det är lördag, då ska man äta godis.

Vi åkte till Candyland och köpte lördagsgodis till barnen idag. Det finns så himla mycket godis där! Jag kan gå runt i en halv evighet och bara titta. Dyrt är det också, tyvärr, men jag är inte så förtjust i godis, så egentligen är det nog lika bra. Man kan ju inte gå runt och köpa godis bara för att det är fint.

En plåtväska med Hello Kitty-pez i. Den skulle ju vara så
fin i mitt kök, sen när jag gjort om där. Fast det skulle väl
sluta med att barnen åt upp godiset. Eller jag, bara för att
få gå runt med en Kitty-pez med en blomma på.

Rosklubbor. De fanns förra gången jag var
där också. Jag tycker att Rogga borde inse
att han ska köpa en sån till mig, men det gör
han inte. Men ibland läser han min blogg.
Kanske kommer han att läsa detta. Eller så
kanske det finns någon annan som vill ge mig
en fin klubba. (Gud, vad jag fiskar efter
presenter numera, jag får ju skämmas över
mig själv!)

Minns ni dessa? Man köpte dem alltid när man var liten.
Eller jag gjorde det i alla fall. Och såna tog jag med mig hem
idag också. Men snart blir det nog chips istället. Jag är mer
av en snacksmänniska istället för en godismänniska.

Julian "kom bort" på Candyland. Han märkte inte att vi andra gick vidare och vi märkte inte att han stod kvar. Han var dock inte längre bort än att vi kunde se honom hela tiden, men han såg inte oss. Jag har aldrig sett någon som sett så vilsen, förtvivlad och ensam ut som Julian, när jag fick syn på honom en bit bort. När han fick syn på mig började tårarna rinna nedför hans kinder och han sa att han trodde att vi hade åkt hem utan honom. Det var inte långt från att jag började gråta jag med. Älskade lilla gubben!

Höst och helt vardagliga, ouppnåeliga drömmar.

Vissa dagar struntar man i fina knästrumpor och tar på sig mer mysiga kläder när man ger sig ut. Hösten är här. Då ska man vara mysig.

Med hösten kommer också nystart. Eller depression. De senaste åren är det framför allt den där känslan av att det är nu det börjar som kommit. Jag älskar den. Allt känns nytt, nya saker att göra, nya kläder, nya... Ja, allt är nytt helt enkelt. I år är det ingenting. Varken nytt eller depression. Det är mer frustration. När ska jag få ett jobb som jag älskar och bara längtar efter att gå till? Kommer vi klara oss med de pengar vi får in varje månad? Vad ska jag ägna alla dagar jag inte jobbar åt? Borde jag plugga ännu mer, bara för att ha något att göra och i så fall vad?

Äsch, jag vet inte. Är bara så trött på livet som det ser ut just nu. Jag är glad att jag får jobba några pass varje månad i alla fall. Det ger ju en liten inkomst. Det är alltid något. Men jag vill att vi ska ha råd att unna oss saker. Kunna spara till körkort och resor. Bo större. Kanske i ett hus.

För ett tag sedan pratade jag med någon om att drömmar är ju det man har om det som inte är vardagligt, om det som på något sätt är ouppnåeligt. Och nu sitter jag här och drömmer om jobb, familjesemster och körkort. Helt jävla vardagligt. Helt jävla ouppnåeligt.

Sagt av barnen.

Barnen tittar på youtube-klipp. Att bilden
är dålig är Roggas fel, det var han som tog
den. Att skrivbordet är stökigt är mitt fel,
det är jag som alltid lägger all skit där.

I förgår kom Amelie fram till Albin med sin Ior och sa att han var kär i Albin.
"Jaså", sa jag. "Är du kär i nån då?"
"Ja, jag kär i mamma", blev svaret. Då kom Julian springandes.
"Jag är också kär i mamma!" ropade han, "och pappa också!"
"Är du kär i pappa också?"
"Nej, pappa också kär i mamma!"

En morgon blev jag väckt av att Amelie ligger bredvid mig och högt och tydligt ropar:
"AJ FAN!"

Jag låg i sängen och myste med Amelie och vi pratade om vilka hon brukar leka med på dagis.
"Vem är din bästa kompis då?" undrade jag och tänkte att nu svarar hon Milton, Alicia eller Abraham. Men inte!
"Danne", var hennes svar. (Danne är min bror och alltså barnens morbror. Hon tjatar ständigt om honom.)

På väg hem från dagis i torsdags blåste det väldigt mycket.
"Det är han, gubben där uppe, som blåser", sa Julian.
"Vadå för gubbe?" frågade jag.
"Gubben bland molnen. Han har skägg." Var har han fått dessa gudshistorier ifrån? undrade jag för mig själv. Alla har rätt till sin tro och jada jada, men sånt här har vi aldrig pratat om hemma. Har han fått det från dagis?
"Vad heter den gubben då?" undrade jag, för att se vad som skulle komma. Svaret kom snabbt:
"Gubben i lådan!"

Ska jag behöva skämmas över att vara svensk?

Nu skickar Sverigedemokraterna hem post till mig också! Ja, de har lika stor rätt till det som övriga partier, men jag vill verkligen INTE har deras propaganda i min brevlåda.

"Å andra sidan är jag lika skrämd över att vår nuvarande statsminister tycker att vi svenskar är barbarer och vår näringsminister (och vice statsminister) hävdar att det inte var svenskar som byggde Sverige – det var människor som kom utifrån."

Ett parti vars partiledare kommer med ett så korkat uttalande kommer aldrig att få min röst. Vi behöver egentligen inte gå särskilt långt tillbaka för att se vad människor utifrån gjort för Sverige, men om jag ska vara pedantiskt precis så kan vi ju ändå gå så pass långt tillbaka som att Sverige en gång var täckt med is och alltså inte hade några invånare alls, innan folk utifrån bestämde sig för att bege sig norrut när isen började smälta. (Puh, vilken lång mening!)

Ett parti som är främlingsfientligt kommer inte att få min röst. Och för att någon inte ska börja gapa om att SD inte är rasister, så citerar jag:
"Begreppet "främlingsfientlig" används ibland som benämning för uppfattningen att människor med viss kulturell eller etnisk tillhörighet eller bakgrund är sämre eller mindre lämpade för det samhälle de är främlingar i. På så sätt skiljer man begreppet från "rasism" som istället är en uppfattning om att det är skillnad på människor eller människors egenskaper beroende på vilken ras de antas tillhöra." Källa: Wikipedia. (Vad jag sen personligen tycker är en annan sak.)

Ett parti som tror att homosexuella skulle vara sämre föräldrar än heterosexuella och som är emot äktenskap mellan homosexuella får inte min röst. "I partiorganet SD-Kuriren har partisekreteraren Björn Söder hävdat att en ”normalisering” av hbt-personer kommer att leda till att vi börjar acceptera tidelag och pedofili." Citat aftonbladet. Behöver jag ens komma med en motivering till hur korkat det är?

För att inte tala om hur antifeministiska SD är! Googla. Läs själva på Sd's hemsida. Kolla tidningars hemsidor. Hur någon kvinna (eller man heller för den delen) kan rösta på ett parti som SD är något jag inte förstår. Ni som ska rösta på dem får gärna tala om det för mig. Och nej, det är inte sarkastiskt menat, tala om, så att jag förstår. Jag undrar verkligen.

När jag röstar så gör jag det på ett parti som tror på allas lika värde, oavsett religion, kön, sexuell läggning, om du är frisk eller sjuk, är rik eller fattig.

Knappt ett dygn kvar tills valdagens datum är här. Når SD 4%-gränsen så kommer jag skämmas över att vara svensk.

Morgonblogg om dagen.

Idag är jag och barnen lediga. Vi ska ha en mysdag tillsammans. Vad det innebär vet jag inte riktigt än, det återstår att se. Den har i alla fall börjat lugnt med en sen frukost. Först nu sitter jag här med mitt morgonkaffe. Kanske går vi ut och går sen. Kanske hälsar vi på farmor och farfar. Kanske bakar vi något. Hur det än blir så blir det en bra dag.

Åh... och jag älskar mina knästrumpor. Med dem på känner jag mig fin.

Eloise.

Det finns ett barnprogram, Eloise, som jag
ibland sett tillsammans med barnen.
Barnprogrammet är baserat på böckerna
skrivna av Kay Thompson och illustrerade
av Hilary Knight.

Eloise är en 6-årig flicka som bor på Plaza Hotel i
New York tillsammans med sin engelska nanny.
På hotellet hittar hon på en massa bus. Jag älskar
verkligen serien, inte minst för att den är så fint
tecknad. Jag önskar att jag hade böckerna också, främst
för illustrationerna, titta bara här nedanför:

Så om någon skulle vilja ge mig en väldigt
speciell present någon gång så vet ni vad ni
ska leta efter. Jag menar, böckerna borde ju
finnas att få tag på, kanske på adlibris, och om
inte där så på någon utländsk site. Det är så
att jag känner inspirationen komma tillbaka.
Snart kommer nog block och akvarell åka fram
igen.

Och vet ni? På Plaza Hotel i
New York finns det faktiskt en
målning föreställandes Eloise,
målad av Hilary Knight. Det
är häftigt!

Vill ni veta mer om Eloise (eller författare och illustratör) så har hon en alldeles egen hemsida.

Han gör mig så glad.

Älskade Albin blir bara mer och mer tam. Han njuter av att bli klappad, springer runt i köket och gör glädjeskutt och äter ur handen. När jag ligger på golvet kommer han fram och pussar mig på näsan och när jag klappar honom springer han inte alls iväg lika ofta. Och de gånger han springer iväg så kommer han nästan alltid tillbaka efter några sekunder för att bli mer klappad. Han är så underbar!

Tisdagstema - Vila.

Jag testar tisdagstema igen, för att se om jag kanske kan hålla det i minnet den här gången. Dagens tema är "vila" och jag tar en favorit i repris, Amelie.

Taget med mobilen, därav kvaliteten, hemma hos min mamma på nyårsdagen. Det är visst inte lätt att fira nyår med sin mormor.

Bella Notte.

Min farfar heter Rolf, men kallas för Notte av vänner och bekanta. Varför vet jag inte. Jag har aldrig kallat honom något annat än farfar, men när jag var liten trodde jag att det var honom de sjöng om i Lady & Lufsen.

Rösta.

Borde egentligen skriva det här inlägget imorgon, när jag inte behöver stressa mig igenom det, när jag kunde argumentera för varför och komma med några bra ståndpunkter. Risken finns dock att jag kommer att glömma bort det, så det är bättre att göra det nu, när jag fortfarande har det i tankarna.

Det är mindre än en vecka kvar. Sen kan det, förhoppningsvis, bli en ny regering. Glöm inte att rösta! Har ni inte tid på söndag så förtidsrösta. Det tar inte lång tid, det är enkelt och vet man inte hur man gör så är det bara att fråga.

Och när ni ändå är iväg och röstar, så se till att rösta rödgrönt. Visst, en blå regering har gett en del människor några extra hundralappar i plånboken, men till vilket pris? Sjuka människor som inte är kapabla att arbeta utförsäkras. Människor som vill plugga upp betyg på komvux kommer inte att ha rätten till det. Rika människor blir rikare, fattiga bli fattigare.

Och vad ni än gör: Rösta för i helvete inte på Sverigedemokraterna. Jag är 100% säker på att de flesta som röstar på detta främlingsfientliga, inskränkta parti är korkade människor bosatta i små hålor (därmed inte sagt att alla som bor i mindre samhällen är korkade, absolut INTE) där det inte finns många invandrare. Människor som röstar på SD är idioter med luft mellan öronen, fyllda av fördomar utan någon som helst sanningsenlig grund för dem. Att inget av riksdagspartierna vill samarbeta med SD säger in hel del.

Så, gå och rösta och rösta rätt. Hellre än att inte rösta alls, så rösta blankt. Och kom ihåg: Allt är bättre än SD.

Busfabriken.

Idag blev det Busfabriken med barnen.

Rogga menade på att jag skulle vara den som
hade roligast, men han lekte lika mycket själv.

Julian i hoppborgen.

Amelie stoppar ner bollar.

Jag och Skrutt på en stor boll.

Vem? Var?

Ja, det var en bra grej att göra en ledig måndag. Inte så många barn och något utöver det vanliga. Och kanske var jag den som hade roligast eftersom jag övertalade barnen till rutschkanor de egentligen inte ville åka och vältrade mig i bollhavet. Ett ordentligt träningspass blev det om inte annat och jag är helt slut nu efteråt.

Ikväll blir det bara lugnt. Det Okända på tv och därefter OZ på dvd. Vi är i slutet av tredje säsongen nu.