Böcker lästa i januari.

Tänkte försöka hålla lite koll på hur mycket jag läser under ett år och det enklaste sättet är ju att helt enkelt blogga om böckerna, so here we go, böcker lästa i januari:

1. Ödets hav av Elisabeth Nemert

Medeltid, kärlek och lite äventyr. Utspelar sig till stor del på Gotland, vilket känns ganska självklart på något sätt. Inte världens mest storslagna bok, men värd att läsa när man vill drömma sig bort. Erkänner villigt att tårarna stundtals rann mot slutet.

2. Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk av Mikael Parkvall

Stundtals hysteriskt rolig bok om språkmyter, varav man känner till en hel del. Samtidigt väldigt lärorik och någon gång lär man väl knäppa någon på näsan med det man läst. Helt klart läsvärd.

3. Den man älskar av Emily Giffin

Typisk chiclit. Nygift kvinna med underbar man möter exet hon inte sett sedan det tog slut och känslorna svallar upp igen. Vem ska hon välja? Helt ok chiclit och skönt att läsa när man bara vill plöja genom en bok som sysselsättning, utan att behöva anstränga huvudet för att hänga med i vändningar.

4. Sekter, hemliga sällskap i Sverige och världen av Clas Svahn

Intressant, skrämmande och ändå skrattretande vid vissa tillfällen, när man undrar vad det är för korkade grejer folk egentligen håller på med. Gick snabbt och läsa, även om den mot slutet började kännas segt. Värd att läsa om man är intresserad av sekter och olika religioner.

5. Resa genom ensamheten: svart blogg och det ljuva livet av Plura Jonsson

Helt klart bästa boken den här månaden. Plura berättar öppet om sitt liv, från det att han växte upp på St Persgatan här i Norrköping fram tills det att boken skrevs. Knark, sex, ensamhet i naturen och mat. Allt är med. Av någon anledning hade jag låga förväntningar på boken, men när jag snubblade över den gång på gång bestämde jag mig till sist för att köpa den. Jag ångrar mig inte!

Fredrik och jobben.

Innan jag gick hem igår var det något program på tv där Fredrik Reinfeldt blev utfrågad. Det kan ha varit Agenda, men jag är inte 100% säker. Och skit samma vad det var, han var hur som helst där för att bli utfrågad om jobben. Eller snarare de obefintliga jobben.

Till att börja med menade han att unga inte kan förlita sig på Arbetsförmedlingen, de måste söka jobben själva. Doh! Menar du verkligen det, Fredrik Reinfeldt? Menar du att vi inte kan sitta på våra arslen och vänta på att någon på Arbetsförmedlingen ska ringa och säga att de hittat ett jobb åt oss, att det bara är att knalla dit nästa vecka kl 9? För det trodde ju jag. Eller inte. Jag, som varit inskriven på Arbetsförmedlingen sedan i somras, har inte fått den minsta hjälp från dem. Alla jobb jag sökt (hur många kan det vara nu?) har jag sökt på egen hand. Den enda "hjälp" jag fått från Arbetsförmedlingen är det "Lycka till" jag fått som svar på de mail jag skickat in i slutet av varje månad för att tala om vilka jobb jag sökt. Låt mig gissa, jag är inte ensam om att ha fått samma upplyftande hjälp från Arbetsförmedlingen?

Sedan menade Fredrik Reinfeldt att de som är arbetslösa har utomordentlig hjälp från Arbetsförmedlingen. *harkel* Käre Fredrik, titta in på min blogg, läs förgående stycke och tala om vad det är för hjälp jag och många andra fått. Låt mig gissa igen, du har aldrig varit arbetslös och inskriven på Arbetsförmedlingen? Du vet inte hur verkligheten ser ut?

Gah! Idag är hur som helst den sista dagen på denna helvetesmånad. Imorgon är det februari och då behöver jag inte ha något mer med Arbetsförmedlingen att göra, för från och med imorgon är jag fast anställd med månadslön. Men käre Fredrik, har du ett mer kreativt arbete med lite mer utmaning i bakfickan så får du mer än gärna hojta till. Jag är inte omöjlig.

Tusen gånger bättre.

Gårdagen blev inte alls så som den var tänkt. Först var jag inställd på fika med en vän. När inte det blev av så ställde jag in mig på att åka och veckohandla. Sen tänkte jag ett steg längre och kom fram till att det var min enda helt lediga dag på hela veckan, så då ställde jag in den planen också och lyckades övertala Rogga att göra likadant. Det fanns saker hemma så att vi kunde äta hemmagjord klyftpotatis, quornfilé och tzatziki och varför spendera sin lediga dag med något så tråkigt som att handla, när man kan umgås ordentligt istället? Det slutade med att vi gick ner till Åbackarna och matade änderna. Den vita är min favorit. Det finns bara en enda vit, så jag funderar på om det kan vara så att den är albino.

Änder var det fullt av. När man går för att mata dem om våren och somrarna händer det att inte en enda kommer för att äta. Jag antar att det är många som går dit med sina gamla brödkanter då. När det är kallt och snöigt verkar det dock inte vara många som kommer med den idén, det kändes som om Norrköpings alla änder samlades runt oss.

Nej gårdagen blev inte på något sätt som den var planerad, men jag skulle gissa på att den blev tusen gånger bättre såhär. Det var länge sedan jag kände mig så tillfreds med allt som jag gjorde igår.

Du.

En liten cupcake i lera som jag gjorde för några veckor sedan.

Du ligger och sover. Du har jobbat inatt och det var svårt att somna utan dig, som alltid första natten vi är ifrån varann. Först kunde jag inte somna och sen vaknade jag flera gånger och saknade din kropp som jag brukar krypa tätt intill när jag fryser. Du är perfekt att stjäla lite värme från, vem behöver en elektrisk värmefilt när du finns?

Jag vet att jag har varit frånvarande de sista dagarna. Jag har varit fylld med tankar som inte haft med dig att göra, men som samtidigt haft det. Även egoistiska tankar om förändringar jag behöver handlar ju om dig, för när jag ska förändras så förändras du ju med mig, eller hur?

Sen kom morgonen. Du kröp ner under täcket, lade armarna om mig och din kind mot min. Du var varm och din andedräkt var på min hals. Jag vaknade, men öppnade inte ögonen. Jag kröp bara närmre och tänkte att det är såhär det ska vara, jag känner mig aldrig så trygg som när jag är med dig.

Vet du att du efter mer än fem år fortfarande ger mig fjärilar i magen?

Nätter.

När jag minns tillbaka så saknar jag nätterna. Där där långa nätterna när det bara var jag, musiken och tankarna. Ibland någon person som satt vid en annan skärm att dela tankarna med och som delade sina med mig. Och jag skrev. Nätterna gjorde att tankarna klarnade, att skriva var enkelt och orden bara forsade ur mig. Nätterna fick mig att känna mig trygg och omfamnad. Jag satt ofta uppe tills solen gick upp och somnade till ljudet av fåegelkvitter, om det var vår eller sommar. Jag hade såna drömmar om hur livet skulle bli men inget av det inträffade. Det blev helt annorlunda än jag hade tänkt mig (därmed inte sagt att mitt liv är dåligt) och allt det som blev annorlunda är anledningen till att jag inte längre kan sitta uppe hela nätterna, hur mycket jag än saknar det.

Medan jag skrivit så har jag ändå kommit på att det faktiskt finns tillfällen när jag kan sitta uppe hur länge jag vill, utan att oroa mig för hur jag ska orka med morgondagen. Men inatt är ingen sådan natt, imorgon har jag barn att ta hand om själv tills deras far vaknar efter nattjobb. Jag fick i alla fall en liten stund för mig själv, en stund av ensamhet om än inte så lång att tankarna kunde flöda fritt. Ben Folds har jag lyssnat på, The Luckiest.

Bra skräp på insidan.

Tänkte bara säga att fläcken på mitt huvud på bilden i förra inlägget inte har något med spöken att göra. Det är den sista bilden som togs med min gamla kamera, juldagskvällen förra året. Plötsligt blev det en sån fläck på alla bilder och jag gissar på att något skräp hade lyckats ta sig in på insidan av linsen för det gick inte att få bort. Fläcken på mitt huvud är helt enkelt anledningen till att jag köpte en ny kamera i mellandagarna. Dock inte på rea.

Tid för förändring.

Jag har ägnat en del av kvällen åt att läsa gamla saker jag skrivit. Saker om hur det var då, de tankar jag hade och de känslor jag kände. Det drar mig lite neråt, men jag tror ändå att det är bra att blicka bakåt ibland, att påminna sig om en tid då allt var annorlunda. Bara man inte gör det för ofta.

Det som slog mig var hur mycket mer öppen jag var då. Hur jag skrev precis vad jag kände och tänkte utan att censurera mig själv. Nu tänker jag efter mer innan jag skriver. Oroar mig för att ni inte skulle tycka att det är kul att läsa. Någonstans mellan då och nu försvann det där med att skriva för mig själv i första hand och därmed också glädjen med att skriva. Om man hela tiden bekymrar sig för vad andra har att säga om det man skriver, vad är det då för mening med det? När jag började censurera mig själv blev jag också sämre på att skriva. Jag vill nog komma tillbaka dit, där jag var då. Inte med alla känslor som fanns, dit vill jag aldrig tillbaka, men jag vill kunna låta orden flöda, jag vill formulera mig på samma sätt som jag gjorde då och jag vill strunta totalt i vad ni tycker om det. Gillar ni det så stannar ni ju här, eller hur? Och om inte så är det ju bara att sluta läsa.

Hade det varit nyårsafton idag så hade det nog blivit mitt nyårslöfte. Gå tillbaka till den du var när du struntade fullständigt i vad andra tyckte och tänkte om dig. Men eftersom jag inte anser att det behöver vara den första dagen på året för att man ska kunna komma med löften om förändringar så lovar jag mig själv det idag och det ska gälla både här i bloggen och i verkliga livet. Om folk inte gillar mig för den jag är, så skit samma. Då har jag inget utbyte av dem heller. Och så det där... Att aldrig mer sluta se tillbaka och minnas. Inte så länge jag kan återvända till nuet.

På tal om nip slips...

På tal om nip slips (som jag skrev om häromdagen) så kom jag på att jag faktiskt gjort det en gång tidigare, men det upptäckte jag inte förrän långt senare.

det var nyårsafton. Kan det ha varit årsskiftet 2002/2003? Inte helt omöjligt. Jag hade i alla fall svart hår med röda slingor och festen ägde rum hos familjen Jonas, som de flesta fester gjorde på den tiden. Som jag minns det så hade vi skitkul, var skitfulla och dansade av någon anledning fågeldansen. Jag hade ingen digitalkamera utan en sån där kamera som man stoppar en filmrulle i. Har ni hört talas om såna kameror? Någon fotade med min kamera när vi dansade fågeldansen och eftersom det var en sån där kamera med en filmrulle i så kunde man inte bara föra över bilderna till datorn och titta på dem, utan man var först tvungen att fota upp hela rullen, lämna in den på framkallning för att sen få sina bilder. Och när jag fick mina bilder höll jag på att dö, för där fanns en bild på mig med händerna i luften (första rörelsen i fågeldansen någon?) och ena bröstet framme. Jag hade faktiskt bh på mig den här gången så jag kan inte skylla på det. Jag vet faktiskt inte vad jag ska skylla på, men under nyårsfesten märkte jag inte alls av det här. Jag har inte en aning om hur många som såg det, men eftersom ingen sa till mig så hoppas jag på ingen.

Fotot ifråga klippte jag snabbt sönder i mikroskopiska bitar. Ansiktet lät jag vara helt, det hamnade i min dåvarande pojkväns plånbok. Nu när jag tänker på det så tror jag faktiskt att jag har lite bilder från den kvällen i ett fotoalbum hemma (inte ett album på internet, utan ett sånt man bläddrar i för hand om ni har hört talas om såna). Jag ska se om jag kan leta fram det när jag kommer hem och visa hur fin jag var i mitt svarta hår.

Det är något fel på mig.

Jag börjar tro att det är något fel på mig. Flera gånger om dagen börjar halsen värka och huvudet känns som om det är fyllt av bomull, precis som när man är på väg att få feber. Några minuter senare släpper det och jag mår precis som vanligt igen. Och plötsligt sköljer illamående över mig, jag tror att jag ska spy och så får jag kramp i magen och jag tror att jag ska få vinterkräksjukan. Men det försvinner det med, för att komma tillbaka senare. Sen kan jag utan förvarning blir akut trött och bara vilja lägga mig ner och sova med en gång. Fast det går också över efter en liten stund.

Hypokondrikern i mig vaknar ju genast till liv och tror att jag kommer vara död inom en månad, men vad det skulle kunna vara har jag inte en aning om. Funderade en stund på att googla eller gå in på netdoktor, men eftersom jag ska gå upp 04:30 så är det nog en bättre idé att gå och lägga sig. Mer inspirerande inlägg ska komma. I promise.

Jag skyller på januari.

Januari är snart slut och jag känner mig också så. Slut. Totalt inspirationslös, trött, konturlös. Dagarna går i ett töcken, plötsligt är det ny vecka utan att jag minns vad jag egentligen ägnat den förgående åt. "Det är så den här månaden", säger folk. Och de kanske har rätt. Kanske är det januaris fel. Den där månaden när alla är fattiga och vintern känns evighetslång. Jag väntar på en förändring som aldrig kommer. Kanske för att jag inte riktigt vet vad det är förändring jag vill ha och därför inte kan göra något för att få den.

Fy, vad tråkigt allt känns för tillfället!

Nip slip.

Alla hollywoodkändisar har gjort det, till och med Christina Ricci. Och så jag.

För några år sedan skulle jag och några vänner iväg på festival och var någon dag innan på ÖB för att handla lite sånt som kan vara bra att ha med sig. Där knallade jag runt i godan ro, klädd i byxor, linne, trosor, tofflor och en axelremsväska. Jag fick syn på något intressant i en korg och börjde mig fram för att få en närmare titt. Vad som låg i korgen minns jag inte, för jag fick även syn på något annat... Mitt bröst! Axelbandet hade inte glidit ner, i så fall hade jag känt det. Det var väskan som hade fått linnet att glida lite åt sidan och på så sätt blotta mitt ena behag. Jag dök ner bakom korgen och rättade till linnet medan jag höll på att dö av skam. Hur länge jag hade gått omkring så har jag inte en aning om, men det var nog sista gången jag gick utan bh utanför hemmets väggar.

Bild hittad här.

Kind of like a polkagris and billig var den också.

Den här blusen används flitigt för tillfället. Jag är totalt förälskad i den och så fort den inte ligger i tvätten så sitter den på mig. Den sitter som ett andra skinn utan att ge mig andnöd, den är röd-och vitrandig, den har små puffärmar och är helt perfekt!

Det bästa av allt är att den bara kostade 50:-. Jag hittade den för några veckor sen på mellandagsrean. Ibland tror jag att jag är lite knäpp när det handlar om priser. Många verkar skryta när de köpt något riktigt dyrt. Jag är tvärtom, jag skryter när jag hittar något riktigt billigt. Jag vill nästan skrika ut till hela världen om hur billigt det senaste inköpet var. Köper jag däremot något dyrt (som mina nya stövlar) så skäms jag och håller tyst om vad det stod på prislappen.

Barn av idag.

Årets (såhär långt) bästa tjuvlyssning hittar ni här.

Min dotter är ett geni!

I förgår låg jag och Amelie i sängen och läste Bamse.

Jag: "Mexico är ett land som ligger i södra Nordamerika."

Amelie: "Jag vet det!"

Herregud, hon vet det vid en ringa ålder av 2,5 år. Hon är geni! Hon kommer att bli världens mest allmänbildade människa. Hon kommer att vinna både Jeopardy, Vem vet mest, Postkodmiljonären och På spåret. Hon kommer att göra mig rik!

Total oreda.

Nu har kaninerna blivit som galna. Se bara vad de gjort med tapeterna!

Nej, jag skojar bara. Det är Rogga som satt igång med att riva tapeterna i köket så att vi kan måla om. Tidigare boende och/eller målare har dock gjort ett riktigt fuskjobb. Jag kan inte ens räkna hur många lager tapet det är ovanpå varann, men det är som att slita bort kartong. Jag har hittat kökstapeterna som satt uppe när jag bodde här som barn. Det finns till och med tapetlager under som är äldre än så. Det blir nog inget enkelt jobb, det här.

Den sista vilan.

I den här kyrkan hölls begravningen för min gammelmormor. I en grav utanför vilar hon nu, tillsammans med sin man och två av sina barn.

Intill kyrkan ligger ett församlingshem och där samlades vi, innan begravningen började. Allt kändes spänt. Folk jag är släkt med kom in, men jag hade aldrig träffat dem förut och hade inte riktigt något att säga. Vad finns det egentligen att säga vid ett sånt tillfälle? Det kändes spänt och jag gick ut för att få en stund för mig själv, för att blicka ut över Korpilombolo och för att få luft. Allt kändes bara overkligt. Då var de plötsligt där, bärarna varav en var min bror, utanför kyrkan och där var kistan där min gammelmormor låg. Jag var inte alls beredd, det var inga blommor på kistan och... Jag vet inte. Det var som att få ett hugg i magen och jag klarade inte av att se mer. Jag vände helt enkelt tillbaka in i församlingshemmet.

Vi gick in och satte oss på den främsta raden innan begravningen började, innan någon annan hade satt sig. Nu var det annorlunda. Nu stod kistan där, med blommor på och runt omkring, så som jag sett kistor många gånger förr när jag haft praktik i blomsterbutik och varit med och lämnat blommor till begravningar. Det såg ut som jag är van vid och det var på något sätt lättare.

Sen började det. Kyrkklockan slog och vid varje slag hörde man först en dov duns när pendeln slog mot klockan, innan själva klangen kom. Jag räknade inte slagen, jag hörde bara de dova dunsarna, gång på gång. Sedan började orgeln spela. Jag minns inte melodin. Det jag minns är att det var den mest domedagsliknande musik jag någonsin hört och att jag tänkte: "Nu börjar det. Nu är det verkligen en begravning, det hör man." Och tårarna kom. Och kom och kom och kom. När musiken tystnat så var resten av begravningen ljus. Psalmer sjöngs. En man och en kvinna sjöng på tornedalsfinska. Vackra tal hölls om min gammelmormor, om hur hon var och om det liv hon haft. Till och med hennes bröd nämndes. Det enda jag saknade var att någon berättade om hur glad hon ändå var, att hon hade humor, om hennes plirande ögon och hennes kluckande skratt som ofta avslutades med ett "voj voj". För ett ögonblick var jag nästan på väg att ställa mig upp och tala om att de hade glömt att säga något om det, att även om de berättade om hur hon var stark och tog sig igenom alla svårigheter så glömde de att säga att hon också var glad. Men jag stoppade mig själv. Kanske borde jag inte ha gjort det. Kanske borde jag ställt mig där och hållit ett helt oförberett tal om hennes skratt och glädje, men jag gjorde det inte. Jag satt bara kvar i min bänk och grät.

Sen var det plötsligt slut. Snabbare än vad jag hade trott. Bärarna gick fram till kistan medan jag ville sitta kvar och höra mer om min gammelmormors liv. Och då bröt jag ihop. Kistan bars ut mot graven och efter följde vi i ett sorgetåg, de närmsta precis bakom kistan och sedan alla andra. Och där var graven. Ett djupt hål ner i marken där den vackra vita kistan firades ner. Vi samlades runt om, vi kastade ner våra rosor och tog ett sista farväl. Vi gick därifrån och lämnade graven bakom oss. Det gjorde ont. Det gör ont.

Det här är bara en liten del av en bild jag tog av kistan. Bilden är så otroligt vacker och fylld av ett varmt skimmer, men jag vill inte visa upp den. Inte här. men jag vill ändå visa upp en liten bit. Jämför ljusen på bilden. Jämför lågorna. Den uppe i vänster hörn ligger ner. Bredvid det ljuset stod 5 till, exakt likadana. Ändå var det bara just det ljuset, som syns i bild, som hade en låga som stuntals låg ner horisontalt och som stundtals flammade upp och blev tre gånger så stor. Jag vet inte om det är så, men jag vill gärna tro att det var min gammelmormor som ville visa att hon var där med oss. Jag vill gärna tro hon satt där och skrattade sitt hesa, lite kluckande skratt när hon såg att vi uppmärksammade ljuset.

Jag hade tänkt att skriva något om hur tungt det varit att skriva det här och om hur ledsen jag är över att inte en enda person har frågat hur jag mår eller hur begravningen var. Men det behövs inte längre, för medan jag skrev om ljuset här ovanför fylldes jag av ett helt otroligt lugn och något som närmast kan beskrivas som yrsel. Kanske... kanske har jag helt rätt om att hon med ljuset ville visa att hon var med oss. Och kanske är hon med mig nu för att lugna ner mig och förklara att man inte behöver blir upprörd över att ingen undrar hur man mår.

Hur Albin och Ida blev vänner.

När jag visar upp bilder på Albin och Ida så kan det ju verka som om de alltid kommit överens och att det varit frid och fröjd hela tiden, men så har det inte varit. Till att börja med fick de inte vara tillsammans alls, eftersom Albin kastrerades samma dag som jag hämtade hem Ida. Nog för att hon var liten, bara 10 veckor, men man kan inte vara alltför säker och vi ville inte ta några som helst risker.

När det sedan var dags att sätta ihop dem gick det inte alls smidigt. Tussar flög åt alla håll och då menar jag inte några små strån, utan riktiga tussar som satt ihop ordentligt. Inte alls vad jag hade väntat mig, även om jag visste att det kunde ske. Albin var den som var värst, men han fick sig lite han med. Så vad gjorde vi då?

Till att börja med så lät vi dem nosa på varann medan vi höll en varsin kanin i ett stadigt grepp så att de inte skulle kunna göra varandra illa. När det funkade så testade vi att släppa dem tillsammans under uppsikt, så att vi skulle kunna avbryta slagsmål. Och det behövdes. Många gånger. Så många att jag började fundera över om vi skulle behöva lämna bort en kanin. Men skam den som ger sig, tänkte jag och kom fram till att det främst var Albin som behövde vänja sig vid Idas dofter och närvaro i köket. Så han fick helt enkelt sitta instängd i en bur i köket i två dagar medan Ida hoppade fritt där. Det kan låta elakt och jag kände mig som en djurplågare, men buren var hyfsat stor och han kunde hoppa relativt fritt, om än inte så mycket som han var van vid. På det här sättet fick Ida lämna sina dofter och det tvingades hela tiden till att se varandra. Och grejen är att det funkade. När vi efter två dagar släppte ut Albin till Ida så kom de överens. Någon enstaka tuss slets bort, men nu handlade (av vad jag kunde se) mer om markeringar, att visa vad som var ok och vad som inte var det, än om slagsmål och det handlade bara om ett par dagar innan de slutade med det.

Numera är de hur goa som helst mot varann. De ligger ofta tätt ihop och myser, Albin brukar tvätta Idas öron och Ida brukar tvätta Albin i nacken. Klappar jag den ena så kommer den andra och ska ha sitt mys h*n med. De kan äta ur samma matskål och senast igår såg jag Ida ligga och sova med huvudet på Albins mage.

Nu vet jag inte om mitt sätt är det bästa när det kommer till att sätta ihop kaniner. Jag är absolut ingen expert på ämnet eftersom det är första gången jag gjort det, men det var såhär det funkade för mig. Tvinga dem helt enkelt till oavbruten kontakt, även om det innebär att den ena under en period får sitta instängd på en liten yta. Det är värt det, om det funkar. För det tåls att sägas också: Det är inte säkert att det kommer att funka, vissa kaniner kommer aldrig att komma överens. Det här är bara ett sätt som funkade för mig.

På upptäcksfärd högt under bordet.

Igår kväll hörde jag konstiga ljud när jag kom ut i köket och Albin och Ida verkade ha gått upp i rök. Hittade dem dock snabbt, kravlandes på köksstolarna. Åtminstone för Ida så blir det ju ganska trångt, men om hon gillar det, så visst. Stolarna får alltid skjutas in noga nu för tiden, annars har vi kaniner på köksbordet, ätandes av blommorna i fönstret.

Albin hoppade snabbt ner på golvet och gömde sig under köksbordet. Han verkade känna sig skyldig, som om han hade gjort något han inte fick. Skrutteninen, klart han får hoppa omkring på stolarna om han vill. Ida tog det lugnt, stannade kvar tillräckligt länge för att jag skulle få en bild och lade sig sen och slickade på golvet. Alltid trevligt med en obetald städerska.

Googlat.

Det konstigaste någon googlat den senaste veckan, kanske någonsin, för att hamna på min blogg är:

hudflik kondylom

Alltså... Vad är det med dessa hudflikar? Har jag någonsin bloggat om en hudflik? Och kondylom? Jag har aldrig haft kondylom, så när och varför skulle jag ha bloggat om det? Konstigt, konstigt.

Norr om polcirkeln är det kallt.

Efter den vackra soluppgången i lördags, som jag visade tidigare, satte vi oss i bilar och begav oss iväg mot begravningen. En resa som jag försökte dokumentera så gott det gick genom bilrutan, samtidigt som jag var nervös, både inför begravningen, väglag och eventuella djur som kunde springa ut på vägen. Och det med all rätt, skulle jag vilja säga. Två renar såg jag. De stod några få meter från vägen och jag blev exhalterad och ropade: "En ren! En ren! En ren! Nej, två renar! två renar! Två renar!" medan jag pekade så att fingret slog mot rutan och mamma satt i baksätet och skrattade åt mig.

Senare råkade vi ut för en idiot i skåpbil som körde rätt ut medan min mormors systers man var på väg att köra om. Vi som åkte i bilen bakom fick tvärbromsa, men bilen bara gled fram. Skåpbilen fick i alla fall syn på oss och svängde tillbaka in och allt slutade lyckligtvis bra. Två bilar bakom oss åkte dock en bärgningsbil, så vi hade i alla fall fått hjälp snabbt om något skulle ha hänt. När vi på kvällen åkte mot Luleå igen så sprang dessutom en älg ut på vägen, framför bilen där min mormor, hennes syster, min morbror och mormors systers man satt. Helt galet!

Till sist passerade vi polcirkeln. Då är man verkligen inte hemma längre.

Och till sist svängde vi in mot Korpilombolo...

... där en liten bit ser ut såhär. Jag har funderat över om de inser hur vackert de har det, de som bor där. Det är ju helt otroligt! Kallt, men vackert. Som kallast var det 35 grader, har jag fått veta i efterhand. Om det var när vi var i Korpilombolo eller någon annanstans där vi var vet jag inte. Men kallt var det. Det är nästan så att jag är sugen på att flytta upp, men jag är tveksam till att jag skulle klara av kylan. Ännu mer tveksam är jag till om jag skulle få med mig Rogga. Fast det vore kul, om så bara för ett år.

Och för er som inte insett hur j*vla långt hemifrån jag var så kan jag ju visa det på den här kartan. Jag bor i Norrköping. Det är den stad som ligger närmast under Stockholm enligt den här kartan, dock inte i verkligheten. Korpilombolo är det som den röda pluppen nästan högst upp visar.

Till er vinnare.

Idag tog jag och Amelie en promenad bort till OK för att posta paket till er som vann utlottningen av Clinidermprodukter, så ni borde få era grejer vilken dag som helst nu. En vinnare, Karin, har dock inte mailat sin adress, så om du läser det här så kan du väl maila den så fort som möjligt?

Julian och Rogga är sjuka, så de fick stanna hemma. Vad snön har smält bort under helgen förresten. Helt otroligt! På bilden finns inte den minsta snöfläck, men det är ju på den. Runt omkring finns det en hel del, men det är i alla fall så pass lite att man kan ta med vagnen ut utan problem.

Soluppgång över sorgens dag.

Den 15:e januari startade med en fantastisk soluppgång över Luleå. Man kunde se hur solen steg, sekund för sekund. Det var nästan magiskt och så vackert att varken bilder eller ord kan göra rättvisa åt den. Förhoppningsvis kan ni åtminstone få en aning om hur det var genom de bilder jag hann med att ta.

I'm still alive.

Jag är hemma, jag dog inte. Planet störtade inte på hemvägen heller. Däremot trodde jag att det höll på att göra det. Vi hade inte varit i luften länge när det sprakade till i högtalarna och kaptenens röst hördes.

"Vi har tyvärr dåliga nyheter..." Det var väldigt mycket turbulens och luftgropar just då och tankarna rusade iväg. Nu störtar vi. Nu slår vi ihjäl oss. Eller så bryter jag nacken. Eller så kanske det är något på Arlanda som gör att vi inte kan flyga vidare och får stanna i Luleå en natt till. Plus tusen andra tankar som hann virvla under det ögonblick det tog innan kaptenen fortsatte.

"Det är så att våra vattentankar har frusit, så för tillfället kan vi inte servera några varma drycker." Värre än så var det alltså inte, men han hade ju kunnat uttrycka sig lite bättre för det han sa skrämde halvt livet ur mig.

Eller hemma är jag ju inte. Jag är och jobbar. Tänkte visa upp storleksskillnaden mellan Albin och Ida. Bilden tog jag med mobilen förra veckan så Ida har nog vuxit ytterligare sen dess. Mina små skitkaniner. De ligger ofta och vilar tillsammans.

Det är tungt... så tungt.

Idag var begravningen. Lilla Alma, lilla gammelmormor. Det var så svårt att föreställa sig att hon låg där i kistan. Tårarna slutade aldrig rinna och ändå är jag så glad för hennes skull, för att hon slipper lida, för att hon har det bra nu. Hon är på en plats där allt är bra, kroppen ligger i den kalla graven, alldeles ensam. Men det är bara kroppen, ett skal. Det är så man får tänka.

Jag orkar inte skriva så mycket nu. Jag är trött, jag är ledsen och fortsätter jag så kommer jag bryta ihop igen. Jag måste sova. Kanske imorgon. Bilden tog jag med mobilen från bilen. Det är vackert, men kallt. Jag kan, utan att överdriva, säga att jag aldrig någonsin upplevt sån kyla som jag gjorde idag. Ni kan inte föreställa er hur kallt det var. Fy!

Nu ska jag gå och lägga mig. Skriver mer imorgon, när jag kommit hem. Om jag överlever flygfärden vill säga...

Jag lever!

Jag klarade det! Jag överlevde flygresan! Vi störtade inte!

Till att börja med var jag livrädd. Såhär såg jag ut inne på Arlandas toalett och då var det ett bra tag innan vi ens skulle kliva på flygplanet. Jag var så rädd att jag skakade så det här var den bästa bild jag kunde få till.

Det här lilla planet, som är närmast i bild, flög vi med. Höll min bror hårt i armen när det började få upp fart och lyfte. Några tårar och allmänt yrande om jag vet inte vad kom också.

Väl uppe så är det ju väldigt fint, det säger jag inte emot, men det var en massa luftgropar och läskiga saker så jag hojtade till några gånger. Det är rätt häftigt att man ser att jorden är rund på bilden, eller hur?

Sen kom jag på botemedlet: alkohol! Folk har skämtar om att jag borde hälla i mig lite innan jag flyger, men jag har aldrig gjort det förrän idag. Och det först när vi satt på planet. Men det hjälpte verkligen! För det första räckte det med två öl för att jag skulle känna mig påverkad. Måste ha något att göra med luften i planet eller att nervositeten släppte eller något sådant. Jag vet inte. Sen var jag inte rädd mer, mest nervös. Men jag kunde skratta åt mig själv när jag nojade och landningen, som i vanliga fall brukar göra mig livrädd, hurrade jag nästan över. Och jo, jag bjöd min bror på två öl också, jag ville ju inte sitta själv och dricka.

Ber om ursäkt för dålig bildkvalitet, de är tagna med mobilkameran. Jag har min kamera med också, såklart, men de bilderna för jag över när jag kommer hem igen. Ber också om ursäkt ifall inlägget låter förvirrat, jag är så trött att det snurrar i huvudet.

Mitt sista inlägg?

Imorgon såhär dags är jag i Norrland. Eller så är jag död. Tidigt imorgon åker vi till Arlanda, sätter oss på ett flygplan och flyger iväg. Jag har redan nojat sönder idag. Under förmiddagen svor jag om både det ena och det andra, tåg är mer miljövänligt och jävlar i havet. Dessutom kommer vi flyga över havet så dör jag inte av en krasch så kan jag drunkna. Eller frysa ihjäl i vattnet. Eller i Norrland, för där är det kallt. Hrm. Äsch, jag måste gå och sova. Jag borde gjort det för länge sen. Tar med mig laptopen upp, så om jag överlever så skriver jag redan imorgon. Godnatt!

Grattis till er!

Nu är vinnarna till ett varsit Clinidermpaket dragna av Amelie och det blev inga mindre än Anna, Malin, Anna och Karin. Ni har alla fått ett meddelande i era bloggar, med undantag av Malin som fått ett mail.

Maila över era adresser till mig så får ni paketen hemskickade i början av nästa vecka. Tyvärr så ska jag upp väldigt tidigt imorgon för att bege mig till Arlanda och vidare upp till Norrland och är inte hemma förrän på söndag eftermiddag, annars hade jag kunnat skicka dem redan imorgon. Jag lovar att försöka få iväg dem på måndag eller allra senast på tisdag.

Grattis till er alla fyra!

Pastasås med valnötter och cheddarost.

Ska det bli något av min matlagning så är det väl dags att visa upp en ny maträtt. Denna gjorde jag häromdagen och den blev verkligen skitgod!

Börja med att skala och strimla tre morötter. Det gör man med hjälp av potatisskalaren, om det skulle vara så att någon undrar.

Sen tar man och skär två purjolöar i långa strimlor.

Ta sen och grovhacka valnötter. Enligt receptet skulle det vara en deciliter, men jag tog nästan två och eftersom jag ätit maträtten så kan jag säga att det var ett bra beslut. Nötterna var godast av allt!

Riv sen cheddarost efter tycke och smak. Enligt min smak mycket. Jag tyckte att jag rev massor, men jag hade gärna haft ännu mer.

Koka sen upp ca 400 gram fullkornspasta. Eftersom vi inte har en hushållsvåg hemma så körde jag lite på känn. Dags att införskaffa sig en hushållsvåg kanske. Jag tycker att det är en massa recept som går på vikt istället för volym nu för tiden. Hur som helst, när det är ca 1 minut kvar på koktiden så häller du i morötterna och purjolökarna.

Medan pastan kokar så kan man göra pastasåsen. Börja med att hacka två vitlöksklyftor och fräs dem i smör. Häll därefter i 2 dl vispgrädde. När det börjar koka så häller man i den rivna cheddarosten och valnötterna och saltar och pepprar efter smak. Efter det behöver du bara röra ihop allt så att det inte blir klumpar och låta det koka någon minut.

Därefter är allt klart att servera. Snabbt, enkelt och gudomligt gott!

Det enda jag inte gillade var purjolöken som jag tyckte blev seg. Det tog en halv evighet att tugga sönder den, så nästa gång skippar jag den. Eller så kanske jag bara skär ringar och lägger på som de är. Det blir nog gott... Ja! Nu var jag smart! Det kör jag på hädanefter.

Jag vill ha min film.

Här sitter jag och tjuter till ett klipp från Across the Universe. Men det är ju så vackert!

Jag har filmen, men jag har lånat ut den. Det stora problemet är att det var evigheter sen jag lånade ut den och jag kan inte minnas till vem. Jag måste få tillbaka den. Jag dör om jag inte får se filmen snart! Så om den person jag lånat ut filmen till läser det här så kan väl h*n lämna tillbaka den? Träffa mig så fort som möjligt! Skicka den på posten. Ge den till någon annan som kan ge den till mig. Vad som helst, bara jag får tillbaka den.

Idag lyssnar vi på Oasis och blir lite förälskade.

Googlat.

Konstiga saker folk googlat för att komma till min blogg den senaste veckan:

"cliniderm vinnare"

"foton på anorektiker"

"hatar vara glasögonorm"

Ni vet väl...

Ni vet väl förresten att ni bara ha tills imorgon vid midnatt på er att tävla om lite Clinidermprodukter? Helt gratis, ni betalar inte ett öre. Väldigt lågt med tävlingsdeltagare av någon anledning, så det är stor chans att ni vinner. Kom igen nu då! Gratis produkter till ett värde av 200 :- hemskickat på posten. Det vore väl inte helt fel? Bara att scrolla ner lite och lämna en kommentar så har ni chansen att vinna.

I min smak.

Rogga var iväg och köpte en film tidigare idag. Vad det var minns jag inte alls, helt enkelt för att jag inte har det minsta intresse av att se den. Han tänkte se den ikväll eftersom jag ändå jobbar fram till kl 23.

Japp, ni läste rätt. Jag jobbar, men sitter här och bloggar. Jag befinner mig ensam i ett rum i en gammal brandstation i Linköping.

Men tillbaka till vad det här handlar om. När Rogga kom hem med filmen ställde han sig och tittade på fodralet och vände sig sedan till mig.

"Du Cattis, Adrien Brody är med i den här filmen. Du kanske skulle vilja se den ändå?"

Det är nice att ha en pojkvän som har koll på ens killsmak hörreni!

En helt vanlig feminist.

Jag läste idag en statusuppdatering på facebook, om att feminister måste skrika högt angående rosa saker i samband med någon Rosa Bandet-grej. Det var säkert inte helt allvarligt menat och jag minns det inte ordagrant, men det spelar ingen roll här och nu. Det som spelar roll är att det gjorde mig irriterad. Ett svar dök upp i mitt huvud, men sen tänkte jag att det kan jag inte skriva, jag är ju inte ute efter bråk. Det gick en stund och det där gnagde i mina tankar. Att inte svara skulle ju vara som att skämmas över att jag är feminist och det gör jag inte. Jag svarade kort och gott att "Nope, det gör jag inte. Rosa är snyggt." Sen funderade jag över varför jag blev irriterad. Är det för att folk har en syn på hur feminister ska se ut och vad de ska gilla och inte gilla? Jag kan ju ta och visa upp hur en av världens feminister såg ut idag, nämligen jag själv:

Långt hår, kjol med hjärtan, hyfsat uringad topp och dessutom en BH under toppen. Inga baggyjeans, ingen tröja som går upp till hakan och inga tuttar som flyger fritt.

Över toppen satte jag, när jag gick ut, dessutom på mig en tröja med rosetter på.

För att inte tala om allt kladd jag hade i ansiktet! Dessutom har jag rakade armhålor, rakad bikinlinje och jag rakar benen med jämna mellanrum. Om vi ska dra det ett strå längre så drog jag sen ner på stan och shoppade (något som jag tycker är väldigt kul) och jag gillar heminredning, att baka, att pyssla och jag älskar män. Rosa och grön är mina favoritfärger.

Och kan ni tänka er: Jag tänker, trots allt detta, fortsätta kalla mig feminist. Feminism sitter inte i kläder, utseende eller intressen. Det handlar om åsikter som inte behöver ha något att göra med att kvinnor skulle vara bäst eller att män borde utrotas, utan om lika värde. Vid ett annat tillfälle ska jag berätta med om vad just mina åsikter är.

Hoppas ni har en bra kväll allesammans.

Rogga lever.

Nu är klockan snart 23 och Rogga är inte hemma än. Han slutade jobba 22. Jag är skittrött, men jag har ingen ro att gå och lägga mig innan han är hemma för att jag är så jävla nervös när han är ute och far på vägarna. Vad fan ska han jobba i jävla Linköping för? Varenda vinter har jag syner om att han ligger död i ett dike.

Nu kom han hem. Han ligger inte död i ett dike. Han lever. Jag kan gå och sova.

Take That.

Idag har jag jobbat tre timmar och dessa spenderades till större delen nere på stan, där de i en affär spelade Back for Good med Take That. Take That var mina stora idoler när jag var yngre. Just Back for Good var nog den låt som fick mig att fastna för dem, om jag inte minns fel. Och när jag skriver stora idoler så menar jag verkligen STORA idoler. Jag hade alla skivor, jag köpte en VHS med en konsert och en med alla videor. På den tiden fanns det inga DVD, förstår ni. Jag tapetserade väggarna i mitt flickrum med bilder på bandet, allt från stora affischer till små minimala utklipp där man knappt såg vilka det var. Fanns det en tidning med minsta lilla bild på någon i bandet så köpte jag den, oavsett vilket språk den var på. Jag och mina vänner kunde spendera timmar framför MTV, som på den tiden i stort sett bara visade musikvideos, och när Take That kom så skrek vi, höjde volymen nästan till max och rusade fram till tvn.

Min favorit var den här mannen, Mark Owen. Åh gud vad kär jag var i honom! Han var det vackraste som existerade på denna jord. När jag skulle sova om kvällarna så brukade jag tittade på den finaste affischen jag hade av honom, stänga ögonen, släcka lampan och sen inte titta mer förrän jag vaknade på morgonen. Allt för att han skulle vara det sista jag såg innan jag somnade. När Robbie Williams lämnade bandet så tog jag det som en personlig förolämpning och lovade att jag aldrig skulle köpa någon av hans soloskivor. När bandet sen beslutade sig för att lägga av grät jag floder och det var det sorgligaste jag någonsin hade upplevt.

Nu för tiden lyssnar jag aldrig på Take That. Någon av deras skivor ligger nog kvar i en påse i klädkammaren. Men trots att det var flera år sedan jag senast hörde dem så upptäckte jag idag, till min stora förvåning, att jag fortfarande kunde varenda ord i låten utantill. Någonstans i min hjärna finns säkert varenda låttext bevarad för all framtid.

Bild hittad här.