30 november, 2011

Musiktips och egenskapade julklappar.

En bra grej att sysselsätta sig med är att göra egna julklappar och lyssna på She & Hims julskiva på Spotify. Musiken gör att man kommer i stämnning och att göra egna julklappar av sådant man har hemma blir både billigare och mer miljövänligt än att köpa allt. Mer personligt också, för den delen. Vad jag gjorde kan jag tyvärr inte visa upp eftersom den som ska få min skapelse tittar in här ibland. Tjusigt blev det i alla fall och förhoppningsvis kommer mottagaren också tycka det.

29 november, 2011

Den här gången somnade hon på golvet.

Ni vet den där skruttgurkan jag har här hemma? Hon som somnar när hon sitter och äter... I förgår somnade hon på golvet när hon tittade på Bolibompa. Bara så att ni inte tror något annat så kan jag meddela att hon faktiskt har en säng hon får sova i, så det är inte så att vi tvingar henne att somna på en massa udda ställen.

28 november, 2011

Välkommen till mig för detaljbilder.


 Välkomna hem till mig för lite detaljbilder!

 I fönstret vid bordet har vi ett par flaskor med tomtar på. Ja, de är likadana som de jag visade upp i min hall för ett tag sen, men jag tyckte att de var så söta så jag kunde inte låta bli ett par med julmotiv på också.
 Så har vi ju tomtarna som jag och Julian gjorde också. De fick bo under elljusstaken.
I fönstret ovanför skrivbordet hänger ett par klockor som tidigare år har hängt i köket. Om det nu ser så juligt ut med en knallgrön gräsmatta i bakgrunden vet jag inte, men jag är nöjd med vädret. Jag tycker inte om kyla och jag tycker inte om snö. Någon vecka om året räcker (och ja, jag är så egoistisk att jag inte ens kan önska mig snö för barnens skull), resten av vintern får det gärna vara plusgrader. Fast om man kollar på den översta bilden så kan man nästan inbilla sig själv att det är snö där utanför...

Min första advent.

 Hade ni en bra första advent? Vi firade genom att gå på julmarknad I Värmekyrkan. Den var inte mycket att ha. Det fanns inte mycket jag ville ha (eller så var jag snarare för snål) och det var inte mycket till julstämning. Men det var kul att ge sig ut och vi var också inne på Arbetets Museums pysselverkstad och julpysslade lite med barnen.
Framåt kvällen bjöd vi Sebbe och Linda på mat med lite te-mys efteråt och tände första ljuset. Adventsljusstaken blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag ville ha både grön och vit mossa och ett rött sidenband runt, men min bror har helt glömt att komma med den gröna mossan och något rött band hade jag inte hemma. Fast det blev väl rätt bra ändå, eller?

26 november, 2011

Adventsfint.

 Egentligen är det första advent först imorgon, men när R ville sätta upp adventsljusstakarna redan idag så tänkte jag att det ör väl ok. Och samtidigt sattes det igång att strykas julgardiner och hänga upp dem, några röda kulor hängdes upp i fönstret (ja, jag hade sönder en medan jag höll på) och några småtomtar åkte fram de med. Imorgon ska vi på julmarknad så då finns det inte riktigt tid för allt vi fick gjort idag i alla fall.
Där jag sitter när jag skriver detta ser det ut såhär. Det är det andra fönstret i vardagsrummet, det mot uteplatsen och gården.

Kanske visar jag upp hur det hela ser ut i dagsljus imorgon. Det är lite för mörkt för att ta detaljbilder nu. Men jag var ju tvungen att visa upp hur fint det blev när ljusstakarna lyser och det går ju inte riktigt att visa när det är ljust.

Jämför man med Amelie så ligger jag i lä.


Jag tycker att jag är trött mest hela tiden, men jämför med Amelie så ligger jag i lä.Jag somnar i alla fall inte kl 18 medan jag äter.

25 november, 2011

Några av mina favoritfilmer, del 5.

 I del 5 har vi kommit fram till Cabaret, en musikalfilm från 1972 med Liza Minelli i huvudrollen. Allt tar plats i 30-talets Berlin och hur läget var då tror jag inte behöver någon närmare presentation, så den biten hoppar vi över.
 Liza spelar amerikanskan Sally Bowles som sjunger på Kit Kat Klub. När en engelsk bisexuell författare flyttar in i samma hus som hon inleder de ett förhållande och blir vänner med en rik baron som tar dem med ut på landet.
 Så vad är det som är bra med den här filmen? Frågan är snarare: Vad finns det som inte är bra? Filmen får i alla fall mig att önska att jag hade befunnit mig i 30-talets Berlin, hur konstigt det än kan låta...
Och så har vi ju Lizas kläder och sminkningar som är helt fantastiska. Ännu bättre är alla inredningsdetaljer som är mer än fantastiska, lägenheten är bland det vackraste jag sett.

Tomtar och korv.

 Igår pysslade jag och barnen med Fimo-lera. Amelie gjorde en mask, men tröttnade sen snabbt och tyckte att jag skulle göra maskar åt henne. Julle däremot är riktigt pysslig av sig. Tomten till höger har han gjort helt på egen hand. Visst är han duktig!
 Förutom tomtar gjorde jag ett par julstjärnor som ska stickas ner i adventsljusstaken. Hann inte göra mer än två igår eftersom svärföräldrarna kom på besök, men jag ska försöka hinna med några till idag.
Julle gjorde även den här. Att det är en korv med bröd och bostongurka behöver jag ju inte tala om, det ser väl vem som helst!

24 november, 2011

Gurka är söt och jag är nollställd.

Gurka satt i mitt knä medan jag spelade Sims. Plötsligt dog hästen och hon blev alldeles förtvivlad. Tårarna forsade ner för de där små runda kinderna. Men i övrigt mår hon bra.

Och jag? Jag mår sådär. Oroar mig inte, men det beror mest på att jag känner mig nollställd. Kan inte tänka en vettig tanke. Tydligast är väl att matlusten försvunnit. I vanliga fall får jag blodsockerfall och blir på riktigt dåligt humör om jag inte äter. Nu känner jag ingen hunger alls. Jag försöker få i mig lite mat, men efter ett par bitar växer tuggorna i munnen och jag får kasta hälften av maten. Mina svärföräldrar var förbi en sväng idag och så länge jag har sällskap så är det helt ok. Det är när jag är ensam (ok, barnen är hemma, men det är inte riktigt samma sak) jag blir sådär nollställd och klumpen i magen träder fram.

Men det löser väl sig, på något sätt. Imorgon ska barnen på dagis en sväng. Då ska jag sätta mig och skicka in lite intresseanmälninger till ställen jag är intresserad av att jobba på.

23 november, 2011

Självklart mosade jag i mig Ben & Jerrys också.

Jag säger ju att Grey's Anatomy är världens bästa tjutserie! Georges mamma var med. Minns ni George? Han var med de första säsongerna och var den snällaste och sötaste och bästa som någonsin funnits i tv. Sen dog han. Han skulle knuffade undan en tjej som var på väg att bli påkörd av en buss och räddade livet på henne. Själv fastnade han under bussen och blev så skadad att inte ens hans kollegor kände igen honom. Inte förrän han lyckades teckna 007 i Merediths hand kom de på vem han var. Sen dog han. Jag har nog aldrig gråtit så mycket över en tv-serie som när George dog.
 "Inte George!" grinade jag och Rogga skakade på huvudet och sa att det bara är en tv-serie.

Och idag var alltså Georges mamma där. Det var som gjort för gråtfest. För att spä på klichébilden lite till så kan jag berätta att jag satt och mosade i mig Ben & Jerrys under tiden. Jag visste väl att det fanns en anledning till att jag hade glömt den där burken i frysen!

Ikväll skyller jag på Grey's Anatomy och nu biter jag ihop.

Idag blev jag av med mitt jobb. Företaget är jag fortfarande anställd av, men brukaren sade upp mig. Det känns inte bra. Inte alls. Fina fina människor på företaget som ska göra allt de kan för att hitta åtminstone ströpass åt mig. Chefen fick till och med tårar i ögonen och sa att det inte känns kul alls att behöva göra det med personal man tycker om och som jobbar bra.

Jag bröt i alla fall inte samman. Jag kom hem, grät en skvätt och satte mig sen och sökte ungefär sjuttioelvatusen jobb. Sen kom mamma och tog hand om mig en stund. Kanske kommer jag gråta en skvätt ikväll när barnen somnat också. Men då kommer jag skylla på Grey's Anatomy som går på tv, för det är världens största tjutprogram.

22 november, 2011

Jag känner mig full.

Kapitel sjuhundrafyrtioelva om min rygg.

Har haft förbannat ont i ryggen idag. Och i huvudet. Innan R åkte och jobbade smörjde han in min rygg med något som fungerar på samma sätt som tigerbalsam. Sedan tog jag en panodil och en muskelavslappnande tablett. Den där muskelavslappanande gör mig yr och bortdomnad i huvudet. Man skulle kunna säga att jag känner mig full men utan den roliga biten och då är det bara obehagligt.

Värst av allt är att barnen är lediga från dagis idag. Annars brukar jag vilja hitta på saker med dem, om så bara något så enkelt som att bygga en pärlplatta eller gå en promenad. Idag orkar jag inte, så tvn går på högvarv.

Ge mig kväll nu, så att den här helvetesdagen är över!

Rogga fick stoppa handen i toaletten igen.

Nu har Rogga fått stoppa händerna i toaletten igen. Den här gången var det dock inte jag som tappade en hårnål utan Julian som på något sätt lyckades tappa ner en tuschpenna. Däremot var det kiss i toaletten. Båda barnens. Stackars Rogga. Själv stod jag bara bredvid och sa: "Eeeeww!"

21 november, 2011

Några av mina favoritfilmer, del 3 och 4.

 Del tre och fyra i den lilla följetongen om mina favoritfilmer får bli ett inlägg eftersom det är två filmer som hör samman. Först har vi Before Sunrise.

Jesse och Celine möts på ett tåg till Wien och kommer att spendera en natt tillsammans i staden. Alla har väl någon gång träffat någon som det klickar med och man bara pratar, pratar och pratar. Precis så är den här filmen. De faller handlöst för varann men vet att de måste skiljas åt när morgonen kommer eftersom de inte bara är från olika länder, utan dessutom olika världsdelar.

Spoilervarning på nästa stycke!

Sen har vi såklart Before Sunset. 9 år har gått sedan Jesse och Celine möttes för en natt. Jesse befinner sig i Celines hemstad Paris för att signera böcker. Celine har fått reda på att han är där och möter självklart upp honom. Den här gången har de en dag på sig att prata om allt som hänt sedan sist, vilken inverkan de haft på varandras liv och varför de inte möttes efter 6 månader som de hade bestämt, för på kvällen går Jesses plan hem till USA.

Folk verkar ha rätt delade meningar om de här filmerna. Det tycks vara så att man antingen älskar dem eller hatar dem och vilken skara jag tillhör är väl rätt uppenbart. Nu var det länge sedan jag såg dem, men det får nog bli av snart igen för jag faller lika handlöst varje gång.

När jag är som finast.

På tal om det där med utseende och duga som man är... Jag sminkar mig, jag fixar håret och jag tar på mig kläder jag tycker är fina.

Men på morgonen är jag inte så fin. Då skrotar jag runt i mysbyxor, en topp utan bh under, utan smink och med håret och alla håll och kanter. Och det är då, på morgonen när jag känner mig som fulast, som min sambo brukar ta tag i mig och säga: "Det är nu du är som sexigast!" Den där sambon är för tillfället på på jobbet och smshotar att han ska fria till mig. Någon gång när han är hemma ska jag be honom ta en bättre bild på mig än den där uppe, där man ser hela duffeln, för den är så galet fin! Den är dessutom marinblå och inte alls svart, som det ser ut på bilden.

Gårdagens stora händelse.

Gårdagens stora händelse var detta!

Julian kom och ville att jag skulle känna på hans lösa tand.
"Men det blöder ju om tanden!" sa jag. Han försvann in på toa och sen hörde jag hur han gapade att han hade tappat tanden. Gud, vad det högg till i magen på mig. Jag blev livrädd och vågade inte kolla. Men han var stoltare än någonsin förut, såklart, och ringde runt till hela släkten och berättade vad som hänt.

Nu hoppas jag att Sebbe och Linda läser det här, för det var extra viktigt att de fick veta att han tappat en tand.

Du är alldeles perfekt, precis som du är.

Ute i bloggvärlden bloggas det för fullt om skönhetsoperationer. Någon stor bloggare som jag inte riktigt känner till har bestämt sig för att lägga in silikon i brösten, som enligt henne har blivit för små efter tre barn. I kommentarerna hejas det på, en del önskar att de också hade råd att göra det, andra har redan gjort det och berättar att det är det bästa de gjort. Ja, det bästa det gjort! Den där fantastiska utbildningen de gick eller barnen de fått toppar inte den listan, nej det gör bröstoperationen de gjorde efter att barnen förstörde deras kroppar.

Jag vill inte peka ut någon, jag vill inte skapa förbud mot dessa operationer. Alla gör som de vill med sina liv. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är sorgligt. Utseende är roligt, både när det gäller kläder och smink. Steget därifrån till kirurgiska ingrepp som faktiskt kan sluta illa är dock långt.

Kroppen förändras när man får barn. Det kan ju inte komma som någon nyhet. Mina bröst är lite mindre och lite hängigare än vad det var förut. Huden är inte riktigt lika fast. Magen är hyfsat platt så länge jag står upp, men när jag sitter ner putar den. Längst upp på vänster lår har jag tre bristningar. Men gud vad jag älskar dessa bristningar. Faktiskt! Jag fascineras av att titta på dem och tycker att de är vackra. Men det andra? Nja... Vissa dagar tycker jag att jag är jättefin. Andra dagar tycker jag att det mesta är fel. Det jag är noga med är att inte barnen ska höra mig gnälla på mitt utseende. Sådant förs så lätt över och jag hoppas att de aldrig någonsin ska behöva känna att de inte duger pga hur de ser ut.

Jag har själv haft både anorexia och bulimi och det är ett helvete att gå igenom. Allt handlade om hur jag såg ut, att om jag bara blev lite smalare så skulle folk tycka om mig mer. Det jag inte såg var att jag redan hade massor med vänner som tyckte om mig och att jag var fin som jag var. Jag minns när jag som 14- eller 15-åring ställde mig på vågen och den visade 34 kg. Glatt berättade jag det för mamma. Jag tyckte att hon såg så stolt ut. Antagligen var det oro som syntes i hennes ögon, men i min sjuka värld såg det ut som stolthet. Kan man tycka att man ser tjock ut när man väger 34 kg så kan man nog förväxla de flesta uttryck med varann. Vad jag väger idag har jag inte en aning om. Jag kan inte ställa mig på en våg utan att allt det där triggas igång igen. Bättre då att undvika allt vad vågar heter, för vad jag väger spelar ändå ingen roll.

Och ja, jag är livrädd för att mina barn ska hamna där en dag. Eller mina småsystrar. Att de ska gå runt och tro att de inte är alldeles perfekta, precis som de är. Att de ska må så dåligt över hur de ser ut att de känner de behöver lägga tusentals kronor på ingrepp som inte har det minsta med med medicin att göra. Amelie är rätt lik mig nu och lär väl vara det i framtiden också. Operarar jag mig för att förndra mitt utseende nu så är väl det samma sak som att spotta på hur hon kommer att se ut om 20 år?

Bild hittad här.

20 november, 2011

En bit av min hall.

 En bit av min hall ser ut såhär. Byrån är ett loppisfynd och spegeln är en ommålad från Ikea. Skulle vilja måla om den igen. Nu när den hänger på en vit vägg så känns det som om det skulle bli roligare med en annan färg. Och där hittade jag just ett framtida projekt. Ett annat projekt är "gömma telefonen". Vill inte att den ska synas, men samtidigt måste den ju stå framme eftersom den används så gott som dagligen.
 Lampan är faktiskt ett Ullaredsfynd, fast från förra året.
Och nu har ytterligare några Ullaredsfynd hamnat där, nämligen dessa. 8 kr styck och hur söta som helst!
Fler grejer ska upp på byrån, men eftersom jag inte vet vad så blir det också ett framtida projekt. Jag vet just vilken affär jag ska gå till för att hitta saker som passar i alla fall...

Stämningen på Ullared, en klantig mamma och någon som börjat gilla julpynt.

Igår åkte vi som sagt till Ullared. Egentligen är det förjävligt att vara där. Folk knuffas och gapar åt varann. Man får kundvagnar i ryggen. Värst är tanterna. Jag såg gubbar som skakade på huvudet åt tanternas iver att komma fram. Mamma hörde en tant som vrålade åt en invarndrartant: "Nu räcker det din jävla blattefitta!" Ja, ni förstår vilken stämning det är. Man kan fråga sig varför man väljer att åka dit. Svaret är för att det är så förbannat billigt. Overaller till barnen kostar 300 istället för 700-800. Julklappar till dem kan man få för halva priset jämfört med hemma.

Rogga var dock måttligt road, som ni ser på bilden. Så har vi mamma... På mindre än 1,5 timme hade hon fyllt en kundvagn och var i princip färdig. Fast det var jag som fick stå för det kalaset. På väg till Ullared, när vi nått Jönköping, upptäckte mamma att hon glömt sin väska hemma hos oss. I väskan låg kortet. 9 kronor hade hon i jackfickan, men sen hade hon inte ett öre mer på sig och när man åkt närmare 18 mil så vänder man inte om. Det är bara min mamma som lyckas med något sådant! Fast hon betalade tillbaka pengarna så fort vi kom hem igen, såklart.

Till mig själv hittade jag en kofta, en duffel, filmer, julgranskulor, elljusstakar, adventsljusstake, julkulor och lite annat smått och gott. Den där människan som för 6 år sedan sa att hon aldrig skulle julpynta hemma tycks vara spårlöst försvunnen.

19 november, 2011

Jag har spenderat dagen bland galningar.

Kl är inte ens halv elva en lördag och jag ska gå och lägga mig. Men så har jag ju också varit vaken i 19,5 timme. Har spenderat dagen bland galningar i Ullared, fyndat julklappar till barnen, hittat en jättefin duffel till mig själv, tvingat på Rogga stickade tröjor som han är så fin i att jag blir som nyförälskad när jag ser honom i dem samt köpt en del julsaker. Och retat sönder min mamma, som också var med, eftersom hon måste vara Sveriges klantigaste människa. Men mer om det imorgon. Nu står två saker på schemat: Sömn och försöka övertala Rogga att sova i någon av sina tröjor.

18 november, 2011

All you need is love.



Den där delen av filmen som alltid får mig att knyta händerna runt varann över bröstet, lägga huvudet på sne och le fånigt samtidigt som alla tårar jag har i kroppen trängde fram i ögonvrån.

Några av mina favoritfilmer, del 2.

Den andra filmen som hamnade bland mina favoriter i bokhyllan är Across the Universe.

Jude har vuxit upp med sin ensamstående mamma i den engelska staden Liverpool.
Han bestämmer sig för att resa till USA för att leta rätt på sin pappa. Det går inte som han tänkt sig. Han blir istället vän med Max och samtidigt faller han för Max syster Lucy.

De bor tillsammans i New York där Jude ägnar sig åt sin konst.

Eftersom det är 60-tal så kommer självklart Vietnamnkriget in i det hela.
Det är revolution, hat, kärlek, brustna hjärtan, vänskap, droger, sex och rock'n'roll.
Så måste jag ju såklart nämna att det är en musikal med enbart Beatleslåtar. Man skulle lätt kunna tro att de förstör några av världens bästa låtar, men inte! Åh, och Jim Sturgess, som spelar Jude, har världens vackraste brittiska dialekt som till och med hörs när han sjunger, det får jag absolut inte glömma att tala om!

Hela Soundtracket finns på Spotify, men har ni inte det så gör jag en liten lista:

Resten kan ni nog söka upp själva.

17 november, 2011

Några av mina favoritfilmer, del 1.



Jag har såna problem med inredningen här hemma. Vi har bott här i 2,5 månad och jag har fortfarande inte fått ordning på allt. Anledningen? Jag har sån fruktansvärd beslutsångest. Jag kan inte bestämma mig för hur saker ska stå, jag känner att jag måste tänka på det lite till och så går veckorna... Igår fick jag i alla fall upp alla filmer i bokhyllan. Nöjd blev jag inte, så jag måste komma på en annan lösning för dem. Mina favorit-dvd fick i alla fall stå lite för sig själva, så jag tänkte att jag kanske skulle kunna presentera dem. Nu är det ju såna där filmer som är så fantastiska att de flesta nog redan sett dem, men några kanske kan få sig några filmtips i alla fall.

Först ut är A Love Song for Bobby Long.
Purslane är arbetslös och har hoppat av skolan. Hon ärver ett hus i New Orleans efter sin mor och åker dit för att reda upp det hela. Huset visar sig vara bebott av två alkoholister, Bobby Long och Lawson, som hävdar att de också har rätt att bo i huset. De tvingas stå ut med varandra och kommer vartefter varandra allt närmre...

Nu tycker jag att allt med filmen är gudomligt, men om inte av någon annan anledning så kan man se den för den vackra scenografin!

Bilder hittade här.

16 november, 2011

En yr morgonmonolog där jag hotar att döda min sambo.

Rogga jobbar natt den här veckan. I vanliga fall brukar jag inte märka när han kommer hem, men i morse vaknade jag av att han berättade för barnen att det var en minusgrad ute. Totalt yrvaken fick jag på något sätt ihop det till att han var iskall och skulle ta på mig som hade det varmt och skönt under mitt täcke.
"Rör du mig så dödar jag dig!" sa jag argt. Kom sen på att det kanske inte var så snällt sagt och försökte släta över det hela genom att fråga om han haft en bra natt. Rogga trodde att jag pratade i sömnen, vilket egentligen inte är så konstigt. För det första brukar jag göra det då och då och för det andra brukar jag inte hota med att jag ska döda honom. Därför svarade han heller inte, utan stod tyst för att se om jag skulle säga något mer konstigt. Jag trodde att han hade blivit arg för att jag hade sagt att jag skulle döda honom. Det gjorde mig arg, för i mitt nyvakna tillstånd tyckte jag att jag hade varit jättesnäll som sen frågat om han haft en bra natt.
"Skit i det då!" fräste jag och somnade om.

4 böcker.

En gång skrev jag mycket om böcker här i bloggen. Jag skrev om de böcker jag läser, men sen slutade jag. Varför vet jag inte. Men jag tänkte att jag borde börja med det igen, eftersom jag läser väldigt mycket. Jag är aldrig mellan böcker och jag läser minst en bok i veckan, ibland fler, beroende på hur tjocka böckerna är. Så jag kör på med några av de senaste böckerna jag läst...

Den senaste boken jag läste ut var Sputnikälskling av Haruki Murakami.

K, som är berättaren, är kär i Sumire. Sumire har hoppat av universitetet för att bli författare. Hon är inte kär i K, utan i den äldre kvinnan Myu som hon träffat på en släktings bröllop. Myu är inte kär i någon alls, men hon anställer Sumire i sitt företag och tar henne med sig på en affärsresa i Europa. De hamnar på en grekisk ö där Sumire, efter att ha berättat om sin kärlek, försvinner spårlöst.

Att det är en bok skriven av Haruki Murakami märker man direkt när man börjar läsa. Han har ett särskilt sätt att berätta, det vardagliga blir vackert och det mystiska vävs in i berättelsen utan att det blir det minsta konstigt. Jag blev dock besviken på Sputnikälskling. Den nådde inte alls lika högt som exempelvis Fågeln som vrider upp världen, Norweigan Wood eller Kafka på Stranden.
Efter oss syndafloden av Stig Claesson köpte jag utan att läst vad den handlar om, jag föll för omslaget.

Handlingen utspelar sig i 50-talets Paris. Det är sådär som man alltid föreställer sig att Paris ska vara - konstnärliga människor som dricker vin till frukost, som delar de pengar de har, som förälskar sig i varandra för en evighet eller bara för en dag.

Stig Claesson skriver enkelt men väldigt vackert och jag kunde inte sluta läsa. Efter sista sidan var min första tanke: "Vad handlade den om, egentligen?" och ändå var jag så förälskad i boken. Kanske för att jag är förälskad i Paris. Ett plus är Stig Claessons illustrationer av Paris som finns med i boken.
Efter att ha läst Den stygga flickans rackartyg ville jag läsa mer av Mario Vargas Llosa och valet föll på Bockfesten.

Bockfesten är tre berättelser som vävs samman till en. Vi har Urania som växte upp i Dominikanska republiken. Hennes far arbetade för diktatorn Trujillo, men hamnade i onåd hos sin chef. För att återvinna hans förtroende offrade han sin 14-åriga dotters oskuld. Urania lyckas därefter ta sig till USA. 35 år senare återvänder hon för att göra upp med sitt förflutna.

Vi får även följa Trujillo, en man som anser att han bara gör det bästa för sitt land, men som håller befolkningen i ett järngrepp. Att föra ut pengar från landet är förbjudet, flyktingar jagas och straffas med döden.

Till sist har vi ett gäng av Trujillos underordnade, en grupp som planerar att döda diktatorn. Alla har sina anledningar till det, inte enbart för att rädda sitt land från en grym man.

Bockfesten fastnade jag inte alls för. Det var alltför många personer med i boken och i alla fall jag hade stundtals svårt att hålla ordning på vem som var vem, handligen stod länge och bara stampade på samma plats utan att komma någonvart och jag hoppade många gånger över flera stycken för att det kändes som om de bara upprepade vad som redan hade sagts. Läs hellre Den stygga flickans rackartyg, den var bra!
Så har vi Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper.

Innan Doug ens fyllt 30 har han förlorat sitt livs kärlek, Hailey som omkom i en flygplansolycka. Helst av allt vill han bli lämnad i fred, ägna sig åt att dricka sprit och tycka synd om sig själv. Men lämnad ifred blir han inte. Där finns Haileys tonårsson som inte vill bo hos sin pappa, där finns Dougs gravida tvillingsyster som funderar på att lämna sin man och därför flyttar in hos Doug och där finns hans mamma som tycker att det är dags att han slutar sörja.

Den här boken älskade jag. Sidorna plöjde jag snabbt igenom, den var sorglig och humoristisk på samma gång. Lite som en modernare version av Nick Hornby.

15 november, 2011

Fotoförbudet förstör mer än det hjälper.

Den senaste tiden har det varit en del skriverier om att det numera råder fotoförbud inom landstingets lokaler. Man ska inte få fota personer, lokaler, utrustning eller ens sig själv. För att få fota sin nyfödda bebis kan det krävas ett särskilt tillstånd. Jag är dock förvånad över att inte ha läst eller sett mer om det än vad jag har.

En av anledningarna till beslutet ska bl.a vara för att skydda övriga patienter och personal. De ska inte behöva hitta bilder eller filmer på sig själv på facebook, youtube eller andra platser på internet. Den biten kan jag absolut förstå. På sjukhus gäller tystnadsplikt. Är man där ska inte hela världen behöva få reda på det, om man inte själv vill det. Men bortsett från den lilla delen så tycker jag att beslutet är helt förjävligt.

Först kan vi ta de punkterna som kanske kan ses smått banala:
* Vem vill inte fota sin nyfödda bebis så fort som möjligt? Vem vill inte ha en bild när bebisen precis kommit upp på bröstet, när navelsträngen klipps eller den första måltiden? Allt det kan man missa, för att man inte hade en aning om att man var tvungen att ha ett skriftligt tillstånd eller för att man kanske inte tänkte på det när man har småpanik över en bebis är på väg att tränga sig ur ditt underliv.

* En del bebisar måste dessutom stanna på sjukhuset en längre tid efter att de fötts. Ska inga foton få tas på ens barn under dessa veckor?

* Kan tyckas som banalt, men ta folk som ligger inne på sjukhuset kanske vill blogga, visa bilder på sitt ärr, whatever. Jag vet att jag i alla fall skulle vilja göra det om jag låg på sjukhus.


Och så vidare. Men så finns ju självklart de allvarligare punkterna:


* Vanvård blir svårare att bevisa eftersom man inte längre får fota sig själv eller sina närstående som blir vanvårdade. Det kommer i fortsättningen stå ord mot ord när sådant upptäcks.

* Olika medier kommer inte kunna visa upp missförhållanden på och kring sjukhus eftersom inte de heller kommer få fota eller filma i eller utanför landstingets lokaler. Granskande reportage blir i princip omöjliga att göra.

* Folks rätt till att bestämma över sig själva.

Jag kan absolut förstå att sjukvårdspersonal inte vill bli filmade och fotade dagarna i ända. Jag kan absolut förstå att vissa patienter inte vill synas i bakgrunden på en bild som läggs upp i en blogg eller på facebook. Men att för den sakens skull införa fotoförbud eller ju helt uppåt väggarna. Sätt istället upp skyltar som uppmanar till att tänka på folks intergritet. Uppmana till att fråga innan man fotar. Förbjud att fota patienter och personal som inte säger att det är ok för dem att vara med på bild. Att förbjuda kameror helt förstör så mycket mer än det hjälper.

Amelie stör min nattsömn.

 "Titta in i kameran", sa jag, varpå hon spärrade upp ögonen och började vrålglo.
Båda barnen brukar komma in till mig och Rogga på natten. Julian tassar för det mesta tyst in, utan att jag märker det. Det brukade mitt lilla yrväder också göra, men inte nu längre. Härom natten vaknade jag av ett piggt och glatt: "Hej mamma, jag är här nu!", som om jag bara legat där och väntat på henne. Nu inatt vaknade jag av: "Såja mamma, jag är här nu, det är ingen fara, såja", som om hon ville trösta mig. Mig veterligen låg jag och sov så gott och var inte det minsta ledsen. En riktig knasunge är vad hon är!

Att veckohandla är inte så kul.

 Igår åkte vi och handlade. Framför oss låg en bil med den här skylten. Det är rätt fascinerande med registreringsplåtar folk beställer själva ändå. De måste ju fundera rätt länge över vilket ord de ska lägga en massa pengar på. Den jag visade upp för några veckor sedan gillade jag, den passade till bilen också, men hur sjutton kommer man fram till att man ska ha "GUBBEN1"? När vi körde om bilen såg jag att det var en medelålders tant som körde den. Knasigt.
 Finn ett fel!
Det där med att handla tycker jag inte är så himla kul. För det första tycker jag att kundvagnar är förbannat krångligt att köra. De svänger inte som jag vill, är tunga och allmänt jobbiga. Så det brukar Rogga få ta hand om. Att handla är dessutom tråkigt i sig och när jag tycker att något är tråkigt så dras min uppmärksamhet iväg åt annat håll. Jag kan fastna på bokavdelningen eller stå och kolla vad de har för billiga filmer. Sen ringer Rogga och undrar vart jag tagit vägen, det är dags att betala. Igår var det dock något helt annat som fångade min uppmärksamhet, nämligen en fågel som flög omkring inne i affären. Jag drog fram kameran för att ta en bild, men allt som kom med var taket.