Until you forgot about me forever.

Jag är 13 år, det är sommar och jag är kär. Riktigt kär för första gången. Det här känns annorlunda än de där mellanstadieförälskelserna. Det här är på riktigt. Vi cyklar mellan varandras lägenheter sent på kvällarna. Du kör och jag sitter bak på pakethållaren. Strömmen porlar bredvid oss och vi duckar för fladdermössen. Vi är inte från varandra en natt och ibland sover vi på balkongen och ser UFOn och stjärnfall. Mina ögon glittrar som stjärnor när någon nämner ditt namn. Vi tar slut samtidigt som sommaren. Utan att ett ord sägs vet jag att vi inte finns mer. En vecka senare hämtar du din skateboard som stått kvar i mitt rum.

Jag är 15 och och vi har gått i samma klass i 2,5 år. Jag har aldrig lagt märke till dig. Du har bara varit en av de ansiktslösa personerna jag aldrig brytt mig om och jag har inget minne av att vi ens har pratat. Du har under hela högstadiet varit förälskad i mig på avstånd och minns hur sårad du blev när jag en gång skrattade åt dina stora fötter och sa att de såg ut som Kalle Anka-fötter. Jag bestämmer mig för att ge dig en chans och du visar sig bli den snällaste pojke jag någonsin varit med. Jag följer med dig hem efter skolan och vi spenderar eftermiddagarna på ditt pojkrum. Jag gråter när jag krossar ditt hjärta. En vecka senare fyller jag år. Du kommer hem till mig med ett paket, men jag är hos min pappa och hittar det på min säng dagen därpå. Paketet innehåller ena halvan av ett brythjärta och texten till Bridge over troubled water.

Jag är nyss fyllda 16. Vi har gått i samma skola i snart 6 år, men alltid i parallellklasser och vi har aldrig pratat med varandra. För en vecka sedan var jag på en fest hemma hos dig. Hela kvällen satt vi på din säng och pratade. Folk lämnade festen men vi satt kvar tills solen gick upp. För första gången kände jag att jag verkligen kunde prata med någon. Mer hände inte, jag hade någon jag var tvungen att bryta med först. Men nu ligger vi här med alkohol i kroppen och låter tungorna leka med varandra. Jag är trött, men vill inte att kyssen ska ta slut och därför somnar jag med tungan i din mun. Onsdagkvällarna kommer vi ligga i din säng och titta på Dawsons Creek. Jag är så kär att jag inte vågar närma mig dig utan alkohol i kroppen, trots att det är vi. Det är därför vi efter några veckor tar farväl för att aldrig mer prata med varann.

Jag är 17 år. En trasig människa som nyligen tyckte att livet inte var värt att leva. Du hjälper mig upp på fötter, vi spelar biljard med våra vänner och sitter på café. Vi festar på helgerna och jag bor halvt hos dig. "Jag är kär i dig", viskar jag i ditt öra och du tror att jag säger att jag kör bil. Det blir våran grej. Istället för att säga "Jag älskar dig" säger vi "Jag kör bil." Vi som par kommer inte att vara länge, men vi som vänner kommer aldrig ta slut. Du kommer hjälpa mig upp på fötter tusen gånger till, du kommer sova bredvid mig när jag är rädd för mörkret och du kommer laga mat åt mig när jag inte ätit på dagar. Men det vet vi inte än. Nu kör vi bara bil.

Jag är 18 år. Du är punkare, går med trasiga kläder och är socialist. Jag faller för dina stora ögon och smala ben. Du bor med mig i mitt flickrum, låter mig lyssna på Silverchair på repeat och är den som ringer mitt ex för att han ska sova bredvid mig när du inte kan finnas där. Det är tillsammans med dig jag flyttar till en stor men skabbig etta en trappa upp i ett höghus. Tvättid är svårt att få tag på, men du tvättar våra underkläder för hand medan jag tar hand om disken. Efter 3 år krossar jag ditt hjärta och kan inte sluta skratta medan jag gör det. Jag tycker inte att det är roligt. Det är bland det värsta jag någonsin gjort. Ändå kan jag inte sluta skratta medan jag säger att vi inte finns mer.

Jag är 21 år. Du är från en annan del av landet och vi träffas på en festival. Du är det vackraste jag sett och vi har samma favoritlåtar. Utan att känna varandra avslutar vi redan varandras meningar och sammanträffandena mellan oss är så många att det känns som om ödet fört oss samman. Att du redan innan vi mötts bestämt att flytta till en stad 1,5 timme från min efter sommaren kan inte vara slumpen. Hela sommaren svävar jag bland moln och kan inte minnas att jag någonsin känt något liknande. Att vi kommer bryta ner varandra, att jag kommer hata att jag älskar dig, att du kommer få mitt hjärta att bulta så hårt att det känns som om bröstet ska gå sönder och att du ska få mig att skrika rakt ut av ångest ligger månader bort i framtiden. Att du kommer bli en av mina bästa vänner ligger ännu längre fram. Det är sommar och att något som är så rätt skulle kunna bli så fel finns inte i min tankevärld.

Sen kom DU och limmade ihop skärvorna av det som fanns kvar och VI blev till. Men det är en helt annan berättelse.