Valborg.

Jag tror att igår var den bästa dagen jag upplevt på länge. Korvgrillning vid Rödberget hemma hos mamma, fika i hennes trädgård och sen grillning med min bror och brorson hemma hos oss framåt kvällen.

Från Ljuraparken hördes sång och musik från en liten orkester som jag lyssnade på medan jag vände på våra quornfiléer och majskolvar. Julian, Amelie och Liam cyklade runt gården och överallt syntes folk med antingen barn eller systemetpåsar i handen.

Efter att min bror och brorson åkt hem gav vi oss också iväg mot parken. Folk i alla åldrar hade gett sig ut för att njuta av festligheterna. Föräldrar stod med spädbarn i bärsjalar. Lågstadiepojkar sprang runt och lekte. Mellanstadiepar stod och höll varann i handen. Högstadiebarn gömde sig bakom buskarna och smakade sin första folköl. Pensionärer vilade sig på sina rullatorer. Att alla visade intresse när det faktiskt anordnades något i Ljura var fint. Sedan tändes elden, det mörknade och allt blev tyst. Rogga försvann mot Linköping för att jobba, men jag och barnen stod kvar och tittade på gnistorna som förvandlades till aska och landade på våra huvuden och röken som åkte ända upp i rymden.

När jag gick hem med Amelie i vagnen och Julian hållandes i min hand älskade jag dem lite extra mycket. Sådär så att man blir alldeles varm inombords och önskar att den korta promenaden hem aldrig ska ta slut.

En sådan dag borde man få uppleva minst en gång i månaden, livet skulle bli lite lättare då.