Lady Dahmer startade för några dagar sedan hashtaggen #tafs på twitter. Nu har jag inte inte twitter och är inte det minsta insatt i det, men genom att läsa kommentarerna på hennes blogg, där folk beskriver hur de blivit utsatta för tafs sedan de var barn, har jag hängt med i debatten ändå och blivit förbannad över hur neddragna byxor och liknande kränkningar bara viftats bort av lärare. Pojkar är pojkar, de är bara nyfikna. Samtidigt har minnen av alla saker jag blivit utsatt för staplats på hög.
Genom hela lågstadiet blir jag klämd på rumpan av en pojke i klassen. En av de sötaste pojkarna som jag av och till är kär i. Att han nyper mig i rumpan fnittrar jag bara åt och gillar uppmärksamheten. Tills den där dagen i 3:an när han nyper tag i mina bröst som precis börjat växa. Det gör ont och jag känner mig fruktansvärt kränkt, vilket han med all säkerhet märker eftersom han drar sig undan utan att skratta. Berätta för någon vågar jag inte, jag skäms alltför mycket.
Jag och min bästis i lågstadiet har party, som vi kallade det, för att fira våra födelsedagar. Tjejerna står på vardagsrumsgolvet och dansar. Pojkarna ligger ner och tittar upp under våra kjolar, något vi bara tycker är roligt och skrattar åt.
I sexan tar gympaläraren tag mellan mina ben när han ska hjälpa mig att göra en bakåtkullerbytta. Jag blir så äcklad att jag vägrar att vara med på gympan mer, liksom flera av mina klasskompisar som ställer sig på min sida. Klassföreståndaren undrar om det verkligen var så farligt när vi tar upp det med henne. Så småningom får vi ändå en ny gympalärare, men att den gamla istället jobbar i skolbiblioteket gör att jag genom större delen av högstadiet känner ett obehag av att gå dit.
I sjuan ska jag och mina kompisar ha tjejfest hos mig. Vi har fått tag i lite alkohol och några killar i nian har på något vis lyckats få reda på att det är föräldrafritt och kliver in utan att först ringa på dörren. Allt slutar med att jag hånglar med en av killarna efter att alla andra gått hem. När han börjar tafsa innanför byxorna säger jag nej. Lyckligtvis slutar han och går hem. Jag är så förbannat stolt över mig själv, att jag faktiskt vågade säga nej och stod fast vid det trots att han tjatade. På måndagen i skolan ropar hans kompisar efter mig.
"Öh Cattis, vi hörde att du hade sex med ******* i fredags!" Jag känner mig tillintetgjord.
"Men... vi hade ju inte det. Jag kastade ju ut honom..." lyckas jag till sist få fram. De säger att det är lugnt.
"Vi tror mer på dig än på honom." Jag skäms ändå och blir kallad hora av ett annat gäng.
Sommarlovet innan nian är jag ihop med en kille som gång på gång har sex med mig utan att jag är det minsta våt. Det gör ont. Bättre det än att få en smäll igen, tänker jag och biter ihop. En gång ställer en kompis mig mot väggen och frågar om min pojkvän slagit mig.
"Han sitter där borta och skryter om det", säger hon. Jag nekar. Det var ju mitt eget fel eftersom jag inte ville ligga med honom eller för att jag inte gjorde som han sa. Dessutom skäms jag lika mycket som när jag som 9-åring blev klämd på brösten.
Det här utspelar sig under 8 år, innan jag ens var vuxen. Att jag blivit utsatt för tafs och kränkningar även under andra halvan av tonåren och början av mitt vuxna liv är så gott som en självklarhet, för det är sånt tjejer måste stå ut med dagligen. Man kan inte gå ut med en tjejkompis utan att bli utsatt för juckande från alla håll och kanter på dansgolvet. Jag fick en smärre chock när jag som 25-åring upptäckte det. Tidigare hade jag bara varit ute tillsammans med killar och jag antar att det på något sätt gjorde mig osynlig.
Saken är den att det helt uppenbart börjar redan med barnen. Att som liten tycka att det är helt ok att bli nypt i rumpan eller bli ledsen för att man inte blir det är sjukt. Att bli kallad hora är inte ok, oavsett om man haft sex med 100 killar eller ingen alls. Skulle mina barn utsättas för något sådant skulle jag vilja vrida nacken av den som kränkt dem. Usatte mina barn någon annan för det så skulle de få veta att de levde.
Frågan är hur man hindrar sina barn från att tycka att tafs och kränkningar är ok. Hur tar man upp det innan det händer? Hur förklarar man att man inte får göra så utan att beskylla dem för något de inte gjort? Jag är väldigt noga med att de inte ska slå tillbaka, utan berätta för någon vuxen, om de blir slagna av en kompis. Räcker det om de blir tafsade på? Egentligen tänker jag att mina barn skulle aldrig. Julian är så mjuk i sättet och snäll att det inte finns en chans att han skulle utsätta någon tjej för något sådant. Amelie är så stark och säker i sig själv att hon absolut skulle säga nej och ställa till med en jävla scen om någon gjorde något mot henne. Men är det inte så alla tänker? "Nej, inte min son/dotter..." Ändå är världen full med folk som begår våldsbrott, sexuella övergrepp och både fysisk och psykisk misshandel. Samt tjejer som inte vågar säga nej eller vet var gränsen går.
Lady Dahmer har skrivit ett inlägg om det med. Hon är förjävla bra på att ta upp såna saker som andra håller tyst om.
